Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett jaktminne från Afrika. Af Erik E:son Rålamb. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
erik e:son rålamb.
dock betraktade såsom en hedrande
dekoration. Falkarna hade kappor af röd
saffian öfver hufvudet och ett bindsle af
samma slags skinn om benen, slutande
i en fläta, vid hvilken ett snöre var fäst.
När haren springer upp, löses snöret från
flätan, kappan tages af, och falken är fri.
Sedan vi passerat en betande
kamelhjord formerades linie med en
falkenerare på hvar flygel. Solen stekte hett.
Reflexen från sanden mellan stånden af
alfa (ett slags hårdt gräs) glimrade i ögonen.
Hästarna voro loja, inte en vindfläkt rörde
sig, och vi redo framåt i sakta skridt.
Då ljöd ett rop från andra flygeln. Haren
var på benen, man såg den hvita
akterspegeln af jösse skymta mellan alfan.
Falkarna släpptes, och efter bar det af i
sträckt galopp. Som haren buktade åt
min sida och min häst var god,
lyckades jag snart komma numero två och
hade god öfverblick af jakten. Det var
en lifvande syn, jösse i teten, falkarna,
som slogo efter honom, och så alla ryt
tarne allt efter deras hästars snabbhet.
Fladdrande »bournous», brokiga dräkter,
röda stickade sadlar, glimret af blanka
stigbyglar och munderingar, allt i ett
moln af damm under en bländande sol,
med den blå himlen och den omätliga
ökenhorisonten som bakgrund.
Den första falken nådde haren. Båda
tumla om; haren lyckas slita sig lös
och kastar in i alfan. Falken stiger
i luften, en annan är genast nere på
jösse, nya kullerbyttor i ett moln af
damm, där man obestämdt urskiljer än
tassarna af jösse i luften, än falkens
klapprande vingar eller blixtrande ögon.
Ännu en gång är haren fri och kastar,
tydligen sårad och utmattad, kors och
tvärs mellan alfastånden, öfverallt
förföljd af falkarna och motad af ryttarna,
som med smeknamn och tillrop
uppmuntra falkarna. Då fick haren en
ovälkommen hjälp, i ty att en »slougi» (ara-
bisk vindhund), som smugit sig efter,
gensköt och började jaga haren.
Falkarna blefvo rädda för hunden och
sväfvade öfver haren utan att slå ned, tills
denne efter en kort hets togs af hunden.
Jägarne voro dock strax framme.
Hunden kördes undan, och i susande fart
slogo falkarna ned på den ännu lefvande
haren och täflade om, hvem som först
skulle kunna rycka ut hans ögon.
Falke-nerarne stego nu af och närmade sig
försiktigt falkarna samt lyckades taga i
förvar två af dessa. De andra voro
skrämda af hunden och svåra att taga.
För att fånga dem begagnades ett rätt
egendomligt sätt. Haren kastades åt
falken, som genast slog fast.
Falkene-raren lade sig på rygg och hasade sig
sålunda fram mot falken, tills han var
lagom nära, då han med ett raskt grepp
tog denne om benen och med andra
handen påsatte kappan. Harens hals
afskars med den sedvanliga böneformeln,
hvarefter han passades; falkarna fingo
hvar sin smakbit, och jakten fortsattes.
En ny hare ficks upp och togs efter
en vacker löpning.
.1 solnedgången nära vårt läger stöttes
en hare i svår terräng, beväxt med
taggiga busksnår. Detta blef den
roligaste delen af jakten. Haren fick bra
försprång och hade stor fördel af
markens beskaffenhet. Hästarna stucko sig
på taggarna och hoppade öfver buskarna,
hvilka hindrade farten. De två första
slagen af falkarna undvek jösse mycket
skickligt, i det han, just som falken slog,
gjorde ett högt hopp i luften och öfver
falken, så att denne förfelade målet och
slog i backen i stället. När alla
falkarna hunno fram, kastade han in under
buskarna, och nu började en liflig seen.
Ryttarna voro samlade i en massa,
hästarna stucko sig, hoppade och slogo,
haren ömsom tryckte och ömsom kilade
mellan hästbenen, medan falkarna passe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
