Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giovanni il forestiere. Siciliansk berättelse. Af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOVANNI II, FORESTIERE.
213
med rödt virade tofsklädda panaschen
öfven selen.
— Det kan ni fråga, som bara sett
honom de här sista åren, sade värden.
Jo, han var en ståtlig karl, när han kom
hit till Adernö för tjugo år sedan. Och
en duktig stenarbetare var han. Men
nu börjar han bli klen och arbetar sämre,
Kom skall jag hjälpa er!
De lyfte båda upp den tunga
bjäl-lerkransen och fäste den under hästens
hals. Nu stod den färdig; när hästen
skakade på hufvudet, klingade bjällrorna.
Det återstod blott att spänna för kärran.
Den var grann också den. På de båda
sidostyckena hade en djärf kärrkonstnär
målat sagan om Orlando Furioso, på
bakstycket såg man den helige Lorenzo
på halstret. San Lorenzo var
formannens skyddshelgon, så denne hade
särskildt bedt konstnären lägga sig vinn
om att måla väldiga eldtungor och göra
helgonets kropp riktigt röd och grann.
Och det var den också.
— Besynnerlig har il forestiere alltid
varit, fortsatte värden. Allt som oftast
tar han sig ett par dagars ledighet och
far bort, ingen vet hvarthän. Vi trodde
i början, att han hälsade på sin familj,
men han talar aldrig om sin familj, och
däraf förstå vi, att han ingen har.
— Talar han någonsin om något?
– Nej, han säger inte mycket. Vi
veta inte en gång, hvarifrån han är.
Somliga påstå, att han kommer från
Siracusatrakten. Han beger sig alltid ät
det hållet, när han far bort. Vi veta
inte en gång, hvad han heter. Vi kalla
honom il forestiere, något namn skall
han väl ha.
Formannen hade under tiden klättrat
upp på kärran och tog piskan, som
värden räckte honom. Nu klatschade han
ett väldigt slag. Vännerna kommo ut
från kaféet för att taga afsked. Under
oupphörligt klatschande, det ljöd som
upprepade pistolskott, rullade kärran ner
för den långa, krokiga och gropiga
hufvudgatan, förbi de lekande barnen ut
genom stadsporten ner på landsvägen.
Strax invid porten framför den
manshöga kaktushäcken, som kantade
landsvägssträckan, satt il forestiere. Hvad
han såg gammal och fattig ut! Han satt
med ansiktet vändt mot Etna, öfver hvars
snötopp tunga åskmoln började hopa sig.
Men han såg dem ej. Han hade lagt
handen öfver ögonen, och han satt och
vaggade med kroppen, som om en häftig
smärta huggit i honom sina järnklor.
-—• God afton! ropade formannen i
förbifarten, men han hörde det ej.
Följande afton gick Giovanni fram
och tillbaka utanför kaféet och väntade.
Tåget från Catania hade blifvit försenadt
ett par timmar, och tidningen var ej ännu
kommen. Detta visste stamgästerna och
gjorde sig därför ingen brådska. Men
Giovanni kunde ej hålla sig hemma. Det
förekom honom, som vore han närmare
underrättelserna i den mån han var nära
stället, där han kunde erhålla dem. Men
han höll sig ej kvar vid kaféet. Han
gick en lång sträcka emot postbudet och
tog tidningen från honom. Det kändes
hårdt för il forestiere, att han ej kunde
läsa. Han vred och vände på
tidningen, han höll den för ögonen, som
väntade han, att ett under skulle ske, och
att de svarta bokstäfverna skulle kunna
säga honom det, som han af hela sin
själ önskade veta. Men de sade honom
intet, och med en tung suck vände han
tillbaka.
Han gick in i kaféet och satte sig
på sin vanliga plats längst borta i hörnet.
Så småningom började gästerna samla
sig under den rykande och osande
taklampan, skräddaren och skomakaren, frukt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
