Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giovanni il forestiere. Siciliansk berättelse. Af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOVANNI II, FORESTIERE.
467
hade mitt arbete på annat håll. Jag
vågade icke ha gossen hos mig, jag lefde
alltid i ångest för att bli igenkänd och
tagen — då skulle han få veta det och
lida. Nu visste han ingenting, han trodde,
att han var deras barn, han som de
andra. Jag betalade dem så mycket jag
kunde, jag frågade inte efter om jag slet
ondt, bara han fick det godt. Jag
skulle ha slitit värre ondt på galeren.
Jag for dit till Augusta så ofta jag kunde.
Jag gick det mesta af vägen. Till alla
stora helgdagar försökte jag komma.
Gossen kallade mig »farbror Giovanni»,
han som de andra barnen. Ah, hur det
kostade på att inte få säga honom,
att jag var hans far! Jag visste nog, att
han inte skulle skämmas för mig, jag
var ju ingen dålig människa, jag hade
ju inte stulit eller bedragit, men jag hade
inte hjärta att säga honom det, när jag
hörde, hur stolt han var öfver att vara son
till den andre, till en af Garibaldis tusen!
Det var gräsligt, när han skulle till
Afrika i sommar. Jag for till Augusta,
och jag följde i hemlighet soldaterna till
Palermo. Det visste han inte om. Men
jag såg deras affärd. Oh iddio!
Ja, herr sindaco, det är hela historien.
Se här är en lock af Gaetanos hår
och hans första lilla sko, en sådan liten
nött sko, herr sindaco. Ni läste ju om
att de huggit fötterna af honom och
händerna och — åh, mitt barn, mitt barn!
Det blef en lång tystnad.
Il forestiere hade dolt sitt ansikte i
händerna, som han stödde på bordet.
Efter en stund lyfte han åter hufvudet
och såg fast på signor Buonaccorsi.
Jag är redo, herr sindaco, säg till
dem, att de taga mig. Jag har ännu
sex år igen. Nu gör det ingenting, om
de sätta in mig. Han behöfver mig inte
mer, och jag har ingenting att lefva för,
nu sedan jag fått lätta mitt hjärta för
en god människa. Tack, herr sindaco!
Signor Buonaccorsi hade tårar i
ögonen.
Hör på, forestiere! Vi skola inte göra
det så. Hvad du gjort, det tycker jag
du försonat fullt ut. Det har varit lif
för lif. Den här bekännelsen blir oss
emellan tills vidare. I morgon dag
skrifver jag en nådeansökan för dig till
kungen och säger honom allt det du nu
sagt mig. Jag är säker på, att du får
nåd för Gaetano Boscios skull. Vore det
inte skönt att fä nåd för hans skull ?
Vore det inte godt att få nåd för din
tappre sons skull?
En krampaktig skälfning gick igenom
Giovannis kropp.
— Jo, skönt, skönt! Då kunde jag
förstå — Men nej, herr sindaco, det är
bäst att låta bli. Det kan inte vara rätt
mot honom, att de få veta det, att
kungen och drottningen och hela landet få
reda på, att hans far var en förrymd
straffånge. Nu begripa de så väl att
han var tapper, när det öfverallt i alla
tidningar står att läsa, att han var son
till en af de tusen. Det kunde förringa
hans ära, om de finge veta, att han var
min son. Man skulle kanske säga om
honom, att han visste, att han var son
till en straffånge — att det var därför
han sökte döden. Och det gjorde han
inte, hvarken det ena eller det andra.
Han var så stolt öfver den han trodde
vara hans far — åh hvad det brände i
hjärtat, när jag hörde honom säga det.
Och han var så lycklig öfver att lefva,
hela lifvet log emot honom — han var
ju så ung! Nej, nej, herr sindaco! Vi
skola inte göra något, som kan förringa
hans ära.
Det är bäst att det sker, som jag
tänkt ut det, innan jag kom hit. Ni
säger, att jag angifvit mig för er som
Giovanni Tereno, en förrymd straffange från
Siracusa, som för mord blef dömd till
tjugusex års straffarbete och som bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
