Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Efter Tsardagarne i Paris. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess murar, i samma rum, som den
ryska tsarfamiljen använde, ett furstepar
med sina barn. Folket hade då som nu
i skaror strömmat ut från Paris och
trängdes omkring fönstren, giriga att
uppfånga en skymt af dem, för hvilkas skull
de kommit.
Ett annat minne ligger närmare. Den
siste kejsare, som bodde i Versailles, var
också han en främling. Fransmännens
egen kejsare befann sig, afsatt, i neslig
fångenskap. Deras trupper voro slagna
eller tillfångatagna. Öfver det
uthungrade Paris dånade skotten från
preussarnes kanoner. Då korade sig den
segrande fienden en kejsare i själfva
Versailles. Hvem skulle ha spått vid den
under hemska födslosmärtor nyfödda
republikens vagga, att efter tjugufem år
jordens mäktigaste kejsare skulle bo i
Versailles såsom republikens förklarade
vän och gäst? Ingen kan undra öfver
att palatset öppnade sina portar vida,
att praktgemaken afklädde sig
museumsödsligheten och ännu en gång för några
korta timmar förvandlades till en lysande
fursteboning.
Men man måste själf räkna Frankrike
som sitt fosterland för att kunna känna
den barnsliga, hjärtliga, eniga glädje, det
under dessa dagar visat. Ty det var
glädjen öfver att hemmet nu är skyddadt
mot sköfling och eld, så att de, som där
bo, kunna lefva och verka i trygghet.
Tilliten till tsarens mäktiga vänskap
upplifvar ock mångas drömmar om att
återvinna det förlorade.
Vi måste tro fransmännen på deras
ord, när de försäkra, att jublet och
millionerna, som offrats på ljus och fanor
och prunk och blommor — äfven
pappersblommor — icke gälla det
halfbarbariska tsarrikets själfhärskare, utan ett
föremål, så stort, så nära, att de ha
hvarken lust eller förmåga att se efter, hvem
det är, som stöder det, blott det står
fast och säkert emot trippelalliansens
koloss — det franska fosterlandet.
Finnes då ingen, som kan se tvärt
igenom de skylande dekorationerna på
palatsens och kyrkornas murar och läsa
republikens ömkligt vrängda men i sin
sanning så sköna valspråk: frihet,
jämlikhet, broderskap? Ingen, som känner
blygseln bränna sina kinder öfver att
revolutionens stad, som gärna kallar sig
ljusstaden, slösat sitt guld på smycken för att
i bedårande skönhet hälsa som brudgum
envåldsherren i ett land, där spirande
tankar på broderskap helst sändas till
Sibirien att förfrysa, och där knutpiskan
anses som det vältaligaste medlet att
omvända till den ortodoxa tron?
Nikolaus är kejsare. Det gladde
många. De skola alltid hålla honom räkning
för att han låtit dem ropa vive
l’empereur på Paris’ gator. De lade sitt hjärta
i det ropet, lyckliga öfver hvarje litet
uppsving af den sjunkande tron, att
republikens dagar snart äro räknade.
Färre äro de intransigenta
frihetsvännerna, som i hyllningen åt Rysslands
härskare se en skamlig anakronism,
äfven om hyllningen gäller en nödvändig
bundsförvandt, icke tsaren och hans rike.
De funnos icke i den böljande mängden.
Ej häller gåfvo de luft åt sin harm.
Hänförelsen under tsardagarne var
aldrig stormande. Det berodde
säkerligen i hög grad på tsarens personlighet.
Den spensliga gestalten med det bleka,
något bekymrade ansiktet, med handen
vid pälsmössan och med de något osäkra
rörelserna lade snarare sordin på
hänförelsen än han uppeggade den.
Hyllningen gällde ju häller icke direkt personen
utan den sak, hvarom vi talat. Men hvar
och en, som stod i hopen någon gång,
då Nikolaus och hans vackra gemål
drogo förbi, kände nogsamt, hur lätt
stämningen hade kunnat uppeldas till
kokpunkten af en, som haft den ringaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
