Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Efter Tsardagarne i Paris. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personliga förmåga att sätta sinnena i
svallning. Nu riktade sig massans hyllning
så mycket mer på tsarinnan. En ung
parisiska vände sig om en gång, då
kejsarparet passerade, helt röd i ansiktet af
förtjusning, och hviskade till de
omkringstående: »Hon såg på mig!»
Men framträdde ingen stormande
hänförelse — om icke då de präktiga
tunesiska scheikerna sprängde ned utför
Avenue des Champs élysées på sina små
smidiga, fina hästar före tsarens vagn —
så var det icke desto mindre rörande att
se dessa tusen och åter tusen, glada som
barn, arbetsfolk och sidenklädda damer
om hvarandra, mötas och trängas utan
en ovänlighet eller ett brutalt ord. Med
ett skämt i stället för ett knot veko de
lydigt undan på polisens uppmaning,
färdiga att lämna en förmånlig plats, som
de försäkrat sig om några timmar i
förväg, blott att Frankrikes höge gäst måtte
undslippa allt obehag och all fara. Huru
noga polisen än afspärrade tsarens
person från mängden, så lyckades det ej
fullkomligt. Vid den ryska kyrkan hade
den fyrspända vagnen svårt att komma
in genom en trång grind. De ridande
kuskarne måste stanna en minut eller par
alldeles invid trottoaren i ett gathörn,
fullpackadt med folk. Någro stodo så
nära, att de godt kunde räcka tsaren,
där han satt. En ridande polis sprängde
fram och tvang dem obarmhärtigt
undan med sin sabel. Men hela
människomassan på gator och balkonger och i
fönster hann känna ett ögonblicks nervös,
ängslig spänning! Där måtte väl ej stå
någon Caserio? Den gången fanns ingen
fara, bara några snälla småborgare, som
aldrig skola glömma, att de sett tsaren
på nära håll.
Bland dessa massor af människor sågs
igen öfverlastad. Olyckshändelserna ha
i märkvärdigt hög grad intresserat vissa
utländska tidningar. Sanningen att säga
vore de icke flere, åtminstone knappast
flere, än hvilken som hälst dag i Paris.
Att så få inträffade, är parisarnes
hemlighet. Ingen polis i världen skulle
kunna ersätta deras beundransvärda förmåga
att reda sig i all möjlig trängsel och
villervalla utan olyckor och utan
oenighet.
En af dagarne spärrades min väg på
boulevard Saint Germain af folkhopar,
som skulle se tsaren, då han åkte hem
från Hotel de Ville. Medan jag
väntade, kom jag i samspråk med en
vänlig pater från landsbygden. »Hvad
Paris är vackert, och så parisarne kunna
hålla fest». — »Inte sant, öfver allt
beundrar man Frankrike. Alla tankar i
världen, onda eller goda, komma från
Paris. Eller hur?» — »Det menade jag
inte precis. Men jag ville säga, att om
jag här i trängseln skulle råka trampa
er på en liktorn, skulle ni se lika
vänlig ut för det. Det kan bestämdt bara
en fransman».
Parisarne tycka om att vara glada
bara för glädjens skull. Men under
tsardagarne var det något mer, en stor
nationel känsla, som behärskade dem. Det
kunde man se af enigheten. På vissa
håll har man gjort stora nummer af
skilda meningar, som yppat sig angående
festanordningarne o. s. v. Säkert är, att
i det väsentliga rådde en storartad
enighet. För att öfvertyga sig därom,
behöfde man endast kasta en blick på
sådana tidningar, som representera
oppositionen quand même. Dessa sidor må
ej besudlas med namnet på den
uppenbarelse i den franska tidningsprässen,
som gjort det till sitt yrke och vunnit
en enastående färdighet i yrket att draga
ned i smutsen allt och alla och uppleta
de fulaste bevekelsegrunder för de
oskyldigaste handlingar. Han plägar till
fägnad för hopens dåliga instinkter och
lättrogenhet använda hvarje anledning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
