Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En läkare. Af Ernst Beckman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
ERNST BECKMAN.
psykiskt öfveransträngda, dessa »trötta
själar», mot hvilka nervernas oroliga
släkte rest sig i öppet uppror, och som
skola duka under i striden, om icke snar
undsättning kommer. Eller hvilar
kanske denna min lekmannadiagnos på en
förutfattad mening? — det är ju allmänt
kändt att doktor Westerlund framför allt
är den moderna tidssjukdomens, »den
stora nervrosens» läkare. Men tyst —
nu öppnas dörren . . .
Ar det så han ser ut? En tämligen
kortväxt, undersätsig man med ett
hurtigt och bestämdt, man kan väl säga
militäriskt sätt. Hvem är det han är
lik? Jo, nu erinrar jag mig anekdoten
om den gamle grefven, som, när han
första gången såg honom, högt utropade
till sin hustru, hvilken befann sig i
rummet: »Nej, men har du sett på maken,
hvad han är lik Napoleon!» Ja,
likheten är verkligen ganska slående.
Särskildt för den som känner icke blott de
vanliga af penseln mera fantasirikt
retoucherade Napoleonsporträtten. Se i
stället exempelvis på det tungt kraftiga
porträtt, som målats af Amable Louis
Claude Pagnest!
Likheten gäller dock blott
ansiktsdragens allmänna läggning och själfva
gestalten. Uttrycket är ett helt annat.
Det lyses upp af den friska, rödlätta
hyn och de vänliga men
genomträngande blå ögonen. En ädel och
osjälf-visk andes solsken strålar öfver det
kraftiga ansiktet.
När man träder in i
mottagningsrummet, placeras man efter en kort
handtryckning i en stol, så att ljuset
faller fullt öfver patientens ansikte.
Därpå får man ur de blå ögonen en ärligt
frågande, liksom mönstrande blick, som
fordrar ett öppet och ärligt gensvar.
Sedan börjar utan alla omsvep en
noggrann undersökning. Doktorn gör korta
frågor, hvilka följa hvarandra med en
ordning och klarhet, som om de hvar
och en, till patientens förvåning, skulle
vilja säga: jag känner din
sjukdomshistoria redan på förhand, har jag icke
sett hundrade, som lidit alldeles som du!
När han så till slut är på det klara med
diagnosen — naturligtvis kräfves
stundom härför mer än en undersökning
—-följer ordinationen i korta, bestämda
satser: nu gör »vi» så eller så, »vi» äter
det eller det, »vi» går upp kl. sju och
lägger oss inte senare än kl. tio — med
ett ord, han ger en mycket detaljerad
dagordning för både mat och dryck, för
hvila och arbete. Skall medicin
användas, rifver han af en minimal receptlapp,
skrifver ut ordinationen och ritar i
flygande fläng sitt namn därunder.
Behöfver den sjuke fortfarande hans
personliga omvårdnad, lyder domslutet: »vi
får stanna». Därefter följa råd rörande
bostad, inackordering och dylikt. Annu
en handtryckning, möjligen beledsagad
af en snabb, liksom uppmuntrande klapp,
en vänlig blick, och dörren öppnas för
en ny hjälpsökande, och så för ännu en,
ända tills väntrummet därutanför står
tomt.
Den första mottagningen börjar
omkring half sju eller sju på morgonen och
slutar kl. åtta. Därpå tar doktorn en
frukost af allra enklaste slag,
undanstökad på några minuter. I samma stund
kör Soliman, den lättfotade bruna
half-blodsaraben, med den smala droskan
fram till dörren, hans herre sätter- sig
rak som en officer på sätet, Edlund,
kusken, rör vid tömmen och i ilande
fart rulla hjulen fram öfver Enköpings
berömda gatstenar, närmast att likna vid
förstenade potäter. Sjuklingarne lyssna,
de påstå sig känna ljudet af doktorns
åkdon från ena ändan af staden till den
andra. Och så som de längta, där de
hvar från sitt läger höra, hur droskan
stannar framför än det ena än det an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
