Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En läkare. Af Ernst Beckman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
Ernst beckman.
hj artade gamle, som ingaf hans
reskamrat, en annan ung läkare, Ivar Svensson,
numera öfverkirurg vid Sabbatsbergs
sjukhus, tanken att såsom frivillig
militärläkare ställa sig till den danska
härens förfogande. I Danmark skildes de
båda vännerna åt. Westerlund, som bland
annat en tid var biträde åt kirurgen
professor Studsgaard, var med på Als, den
lilla ön utanför Slesvigs ostkust, när den
preussiske generalen von Bittenfeld
genom ett djärft angrepp bemäktigade sig
de danska befästningarna. Bland de
2,600 fångarne befann sig äfven den
unge svenske läkaren. Han släpptes dock
redan efter tre dagar på hedersord lös
ur fångenskapen.
Efter fortsatta studier och aflagd
licentiatexamen blef han omedelbart, 1867,
stadsläkare i Enköping.
Enköping var vid den tiden mest
kändt såsom pepparrotens förlofvade land.
Man hörde underliga, knappast trodda,
men icke förty sanna rykten om den
ömhet, hvarmed stadens invånare vårdade
sitt skötebarn, pepparroten, vid en viss
tidpunkt lyfte upp den ur jorden, så när som
på den fasthängande rotspetsen, gnedo
den med yllelappar och så åter bäddade
ned den, jämn, slät och fri från alla
vanprydande skott. Ingen kunde ana,
att den lilla staden, representanten för
köksträdgårdens ära, snart skulle vinna
en vidsträckt ryktbarhet af helt annat
slag, tack vare den anspråkslöse, endast
genom sin manliga bestämdhet
imponerande unge stadsläkaren.
Det dröjde nu icke länge, innan han
(1868) till eget bo hemförde sin brud,
med hvilken han sedan flere år tillbaka
var förlofvad. Det lilla hemmet var
ytterst enkelt men väl och hemtrefligt
ordnadt. Jag har hört berättas, att då hans
mor, en liten spenslig, sjuklig kvinna, vid
hvilken han var fäst med de ömmaste
band, kom för att se, huru de unga tu
hade det, lyfte han henne som ett barn
på sina starka armar och bar henne
genom våningen. Hon betraktade med glädje
och icke utan stolthet all den nya
härligheten, detta yttre vittnesbörd om
sonens jämförelsevis tidigt vunna
ekonomiska oberoende. Men efteråt lär hon med
bekymrad uppsyn ha sagt till en väninna :
»Ja, Ernst har nog allting så fint och rart!
Måtte han bara gå i land, med det.»
Här må i förbigående nämnas, att än
i dag, under så ytterst olika förhållanden,
en efterföljansvärd enkelhet råder i
doktor Westerlunds hem, beläget i det för
många tusen välbekanta gråmålade
tvåvåningshuset vid Kyrkogatan i Enköping.
»Simplification of life», för att begagna
den moderna socialvetenskapens uttryck,
är alltid prisvärd. Men den omstrålas af
en andlig skönhets dager, när man vet
att den, såsom här är fallet, bildar
underlaget för en stor, i det tysta sig döljande
välgörenhet.
Genom ständigt fortsatta studier
bemödade sig den nye stadsläkaren att äfven
i böckerna och tidskrifterna följa med
vetenskapens utveckling, en vana, som han
hållit uppe äfven under senare tiders
rastlöst jäktade lif. Efter några år greps han
af lust att äfven i utlandet vidga sina
insikter på medicinens fält. Han erhöll ett
stipendium och begaf sig (1872) till Wien
och Paris. I Frankrikes hufvudstad
studerade han särskildt under den bekante
kirurgen Jules Péan.
Efter hans hemkomst vidgade sig
hastigt kretsen af patienter. Förut hade den
hufvudsakligen utgjorts af sjuka från
staden och kringliggande nejd. Nu växte
ryktet, liksom ringarne vidgas kring
stenen, som kastas i vattnet. Det är redan
sexton, sjutton år sedan afgörande tecken
förebådade det allenastående förtroende,
som skulle komma honom till del öfver
allt Sveriges land och långt därutanför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
