Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En läkare. Af Ernst Beckman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
ERNST BECKMAN.
att rätta sig efter olika temperaments
olika behof. Hos den ene lyssnar han
med ändlös vänlighet till utförliga
klagomål. Hos den andre, som icke »bör»
beklaga sig, skyndar han på dörren, så
snart klagovisorna börja. Den ene, som
inbillar sig, att hans lidande ger
rättighet till själfvisk glömska af andra och
ständigt rufvande på egna krämpor, kan
mycket eftertryckligt och allvarsamt få
höra, att »vi» borde ha »en moralisk
risbastu». Till den, som i nervös
pjåskig-het skyggar för arbetet, kan han helt
afgörande förklara: »vi får arbeta, och inte
bara det, vi ska’ arbeta». En annan,
som med dignande kroppskrafter
utvecklar en nervöst öfveransträngande
arbets-ifver, får det rådet att visa sin
själfbe-härskning genom att »lära sig konsten
att hvila». Men — kallar en klar plikt
samme person till fortsatta ansträngningar,
heter det: Plikten kallar er, gå! Ty detta,
att svika plikten, vore att böta ondt med
värre.
Särskildt betecknande är det
systematiska sträfvandet att hos patienterna väcka
vana att tänka på andra. »Nu är er
egentliga uppgift under er vistelse i
Enköping att söka vara till glädje och nytta
för den eller den, som bor i samma hus
och är mycket sjukare än ni» o. s. v.
Altruismen är, dess bättre, ett
hälsome-del både för kropp och själ. Den drager
tankarna bort från oron för det egna
jaget. Men den måste blifva vana, icke
blott nyckfulla ansatser. Vanans
välsignelse kan i det godas tjänst knappt
öfver-skattas. Den som, vore det först blott
af pliktkänsla, visar kärlek, hans hjärta
skall till sist likna trädet, hvilket blommar
på bar kvist, men hvars gröna krona, när
årstiden framskrider, tynges af
läskande frukter.
En egenskap, som man knappast skulle
tilltro doktor Westerlund, när man ser
hans något korta och kantiga sätt, har jag
redan berört: hans outtömliga tålamod.
Dag ut och dag in lyssnar han lika upp
märksamt till patienters klagan. Han kan
visserligen afklippa, men det sker på ett
sätt, som icke sårar. Och framför allt —
han tröttnar aldrig att visa samma
deltagande, om än sjukdomen oförändrad
släpar sig fram från år till år, i tio,
femton, tjugu år. Han förstår, att det finns
kroniska sjukdomar, utan fara för lifvet,
hvilka icke äro så svåra att i och för
sig bära,
but hard to bear so long,
och som för den sjuke bilda lifvets
sorgtyngda underström. Han förstår, att dessa
eländiga, hvilkas enda läkedom, såsom
Shakspere säger, »är det städse flyende
hoppet», behöfva, äfven de, uppmuntran
och deltagande. Han går till sådana med
en ömhet, som påminner om en moders.
»Han är lika god sjuksköterska som
läkare», har man sagt om honom. Och
när förlossningens stund nalkas, har man
sett honom dag efter dag lyfta en sådan
dödsdömd sjukling i sina armar, under
det sängen bäddats. De tårar, som vid
sådana tillfällen i obevakade ögonblick
falla på hans kind, tyckas likasom bedja
om tillgift därför, att hans konst stått
vanmäktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
