Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Purun Bhagats underverk. Af Rudyard Kipling. Öfversättning af Andrea Butenschön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49«
RUDYARD KIPLING.
Då man såg rakt öfver dalen, bedrogs
ögat genom tingens storlek och kunde
icke först rätt fatta, att det, som tycktes
vara låga buskar på bergåsen midt emot,
i verkligheten var en skog af hundra fots
höga furor. Purun Bhagat såg en örn
kasta sig ned öfver det gigantiska
bråddjupet, men den stora fågeln försvann
till en prick, innan den hunnit halfvägs.
En klunga lösa moln drefvo fram och
tillbaka i dalen, hakade sig fast vid
klipp-utsprången eller höjde sig och drogo bort,
då de kommo i jämnhöjd med passets
krön. Och Purun Bhagat sade: »Här
skall jag finna ro».
Emellertid räknar en bergsbo icke
så noga med några hundra fot upp eller
ned, och så snart byfolket såg röken
i den öfvergifna helgedomen, klättrade
byns präst uppför bergets terassformiga
sida för att välkomna främlingen.
När han mötte Purun Bhagats blick
— blicken hos en man, van att befalla
öfver tusenden — böjde han sig ned till
jorden, tog tiggarskålen utan ett ord och
återvände till byn, sägande: »Ändtligen
hafva vi fått en helig man. Aldrig har
jag sett en sådan man. Han är frän
slättlandet — men blek i färgen — en
brahmin bland brahminer.» Då sade
alla husmödrarne i byn: »Tron I att han
vill stanna hos oss?» Och hvar och en
gjorde sitt bästa för att koka den mest
välsmakande måltiden åt bhagaten.
Fjällmat är mycket tarflig, men af bohvete
och indiskt korn och ris och röd peppar
och små fiskar ur strömmen i den lilla
dalen och honung från de kon-formiga
bikuporna, byggda in i stenmurarne, och
torkade aprikoser och gul ingefära och
vild ingefära och mjölkakor kan en from
kvinna göra många goda saker, och det
var en rågad skål som prästen bar till
bhagaten. »Ärnade han stanna?» frågade
prästen. Behöfde han en chela, en
lärjunge att tigga för sig? Hade han en
filt till skydd mot kölden? Var maten
god ?»
Purun Bhagat åt och tackade
gifva-ren. Hans mening var att stanna. Det
var nog, sade prästen. Om tiggarskålen
sattes utanför helgedomen i urhålkningen,
som bildats af de där två hopflätade
trädrötterna, skulle bhagaten dagligen få
sin föda, ty byn kände sig hedrad, att
en sådan man — han säg bhagaten skyggt
i ansiktet — ville dväljas bland dem.
Den dagen voro Purun Bhagats
vandringar tilländalupna. Plan hade kommit
till den ät honom utsedda platsen —
tystnaden och rymden. Härefter
stannade tiden, och han, som satt där i
ingången till helgedomen, kunde icke säga,
om han var död eller lefvande — en
man med herravälde öfver sina lemmar
— eller en del af fjällen och molnen
och det omväxlande regnet och solljuset.
Han upprepade ett namn sakta för sig
själf om och om igen väl hundrade
gånger, till dess han tyckte sig förflyttas
längre och längre ut ur kroppen, i det
han ryckte upp mot portarne till en
oerhörd upptäckt; men just som porten skulle
öppnas, drog hans kropp honom tillbaka,
och med bedröfvelse kände han sig åter
inläst inom Purun Bhagats kött och ben.
Plvarje morgon lades den fyllda
tiggarskålen utan ett ord i trädrötternas
klyka utanför helgedomen. Ibland var
det prästen som kom med den, ibland
en ladakhisk köpman, som inkvarterat sig i
byn och som, mån om att göra sig
förtjänstfull, knogade uppför stigen; men oftare
var det kvinnan, som kokat måltiden om
kvällen, och hon mumlade, knappast
högre än hon andades: »Tala för mig hos
gudarne, Bhagat. Tala för denna samma,
hustru till den och den!» En och annan
gång kunde någon modig gosse få denna
ära, och Purun Bhagat hörde då, hur han
släppte ned skålen och sprang så fort
hans små ben kunde bära honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
