Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Prosalitteraturen. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
HELMER KEY.
marco praga.
cere» återuppträder, egendomligtuppfattad, i
d’Annunzios senaste verk, romancykeln »Il
Romanzo del Giglio», hvaraf hittills första
delen »Le Vergini deile Rocce» utkommit.
Om det förut varit Schopenhauer och
Wagner som hufvudsakligen befolkat hans
ideela värld, är det nu Nietzsche som så
godt som ensam fattar spiran. Han för
kunnar jagets absoluta suveränitet och
skildrar der Uebermensch, för hvilken inga
hvarken mänskliga eller gudomliga lagar
gälla. Men taflan saknar hos d’Annunzio
den tyske skaldefilosofens imponerande
kraft. Nietzsche insåg konsekvenserna af
sina läror, han kände djupt den gränslösa
disharmoni, som måste råda, sedan styrkans
idé blifvit ensam härskare. Han såg i den
skimrande aftonrodnadens sken på den
svarta ön i hafvet sina ungdomsillusioners
grafvar. Han såg sin obevekliga vilja sitta
där som den eviga ungdomen. Men han
grät i hemlighet öfver sina förlorade ideal.
Hans sinne förmörkades, ty han kände inom
sig den eviga motsägelsens förbannelse.
Han miste förmågan att älska, och
otröst-lig fann han icke annat än hat och
tomhet, som slutade med att omtöckna hans
förstånd.
Men hur annorlunda hos d’Annunzio!
För honom är jagets tygellösa frihet uttryck
af en stilla skönhetens harmoni. Nietzsches
kolossala storhetsdröm blir hos honom
nästan pueril i sin litenhet. D’Annunzio
har hos Nietzsche läst, att den första
drif-fjädern till allt är begär efter makt, hvilket
tolkas så, att ett »imperium» är det mål,
som öfvermänniskan bör eftersträfva.
Claudio Cantelmo, hufvudpersonen i »Il
Romanzo del Giglio», är den siste ättlingen
af en gammal romersk familj. Han
känner i sin person sin ätts alla stora
egenskaper mognade och fullkomnade. Han
fattas därför af en sällsynt ärelystnad: den
latinska rasens återupprättelse, hvilken hans
ätt bör vara kallad att åstadkomma. Han
besluter alltså att försöka frambringa en
son, som antingen skall realisera detta hans
mål och krönas till konung af Rom eller
också fortsätta hans dröm och själf blifva
stamfader för den nye Cæsar. Det gäller
att finna en kvinna värdig att föda denne.
Han tvekar i sitt val mellan tre prinsessor,
döttrar till en gammal romersk furste.
Den första delen slutar med att han
under en bergbestigning friar till en af
döttrarna, som emellertid afvisar honom under
förevändning, att en annan af systrarna
bättre passar honom. Om han sedan
kommer att fria också till henne, få vi
förmodligen veta i nästa del.
Behandlingen af detta ämne verkar
ytterst egendomligt. Läsningen af boken
efterlämnar ingen idébehållning. Man
upptäcker knappast ens några karaktersreliefer.
Bilderna af personerna hafva någonting
obestämdt och eteriskt. De vika undan
liksom skuggor, då man söker taga fast
dem, Det hvilar öfver det hela något
abstrakt stiliseradt, men som verkar utsökt
aristokratiskt, ungefär som en målning af
Botticelli, men i vekare, mera smältande
färger. Då man slutat läsningen, har man
liksom en musikalisk känsla; det klingar i
ens öra liksom ett aflägset eko af de mest
raffinerade, mystiska klangeffekter.
Gabriele d’Annunzio betecknar till sin
själsriktning kulmen af våra dagars
idealistiska pessimism. Men hos honom finnas
ännu vissa försonande drag. Hans heliga
vördnad för konsten, hans djupa artistiska
allvar kastar liksom en dämpande slöja
öfver de stygga ämnen, han vanligen väljer.
Hela tillvaron får hos honom en
skönhetsprägel, som kommer oss att glömma dess
inre tomhet och att förlåta de handlande
personerna deras hjärtlösa egoism. Man
känner, att han för oss frammanar
existenser, hvilka icke kunna bedömas efter en
vanlig måttstock. Den materialistiska
pessimismen har däremot i milanesaren Marco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
