Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Prosalitteraturen. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
519
Pragas dramer funnit sitt allra
pregnantaste uttryck. I moralisk nihilism står han
ungefär på samma ståndpunkt som
d’Annunzio. Men han saknar dennes
försonande skönhetsdyrkan. Den tro, som
d’Annunzio ännu ägde, har Praga mist. Han
är också en estetisk skeptiker, och därför
framträder i hans skildringar den
moderna depravationen i sin allra
krassaste form. Han har med obestridlig talang
i flera skådespel, såsom i »Le Vergini», »La
moglie ideale», »Il bell’ Apollo» m. fl.,
gifvit oss pikanta bilder ur samtidens lif.
Hans största brist är, att han icke förstår
att låta handlingen vara uttryck för någon
som helst idé. Han framställer sina
personer ofta uti alltför intetsägande perioder
af deras lif och lämnar därför i sin
ka-raktersteckning inga färdiga resultat.
Därtill kommer hans etiska indifferentism
som ett störande element. Om man
jämför honom med Rovetta, som han genom
sin positivt praktiska lifsåskådning mest
borde likna, framträder detta klart. Hos
Rovetta är indifferentismen närmast ett
uttryck af författarens eklekticism, af hans
motvilja mot att röra vid djupare
känslosträngar. Han vill icke göra tillvaron
uslare än den synes, snarare litet försköna,
förytliga den.
Hos Praga däremot är det obehagliga
intryck, som den känslolösa egoismen måste
väcka, just med begärlighet eftersökt.
Liksom kirurgen på en klinisk föreläsning
blottar han och demonstrerar såren med
vetenskapsmannens kalla intresse.
Onekligen är också denna rent negativa
ståndpunkt det korrekta uttrycket för en
viss klass af moderna människor. Den
passar in på alla dessa håglösa individer, för
hvilka de gamla idealen ramlat, utan att
hafva lämnat efter sig ens en suck af saknad,
och som ännu mindre kännt sig manade
att genom arbete ocn ärlig forskning skapa
sig nya, men som lefva endast med tanke
på stundens nöjen, utan något, ens det
svagaste behof att för sig förklara
tillvarons gåta.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
