Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Teater. August Lindberg. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
gen växt fram, på nytt bärande August
Lindbergs namn öfver hela Skandinavien.
Grunddraget i hans karakter både som
människa och konstnär är en nervös energi,
som sätter honom i stånd till hardt nära
öfvermänskliga ansträngningar och vid
sidan däraf ett fantastiskt temperament, hvars
djupa melankoli mildras af en lycklig
sang-vinism, som låter honom vid minsta
framgång känna sig till mods som funnes inga
svårigheter kvar för Cesars lycka, ja, som
om han redan hölle lyckan i sin hand,
medan det sannerligen kan se ganska mörkt
ut inför andras ögon. Det är som om
han midt i mannaåldern hade kvar en
oförbrännelig ungdomlighet, hvars
spänstighet liksom endast behöfver en smula hvila
för att åter med oförminskad kraft kunna
lyfta sin ägare upp. Det är möjligt, att
August Lindberg kan tacka sin härkomst
för denna obrutna natur, hvilken säkert
ännu en gång skall föra honom fram. Visst
är, att hans eldlynne åter fått öfvervikten
äfven efter svårare stötar än de, hvilka på
sista tiden drabbat honom.
Det egendomliga med August Lindberg
är, att man med honom stundom har svårt
att säga, hvar teaterledaren slutar och
skådespelaren tager vid. Dessa två element
äro nämligen oupplösligen förenade i hans
natur, och han må tala aldrig så ofta om,
att han skulle vilja släppa
skådespelareyrket och ägna sig åt regissörsfacket eller
öfvergifva direktörsfacket och uteslutande
vara skådespelare — jag har hört honom
tala om bådadera — så hafva på det
sättet bägge dessa intressen växt sig in med
hans natur, att han för sin tillvaro
nödvändigt behöfver så väl det ena som det
andra. Han behöfver en seen, där ban
kan uppträda, och en trupp, som han får
kommendera. Utan dessa båda lifsvillkor
kan Lindberg icke existera, och han har
också städse förstått att skaffa sig dem.
Egentligen skulle en detaljerad skildring
af August Lindbergs växlande öden vara
något nära detsamma som att skildra 20 år af
vår teaters historia. De konflikter, i hvilka
Lindberg under hela sitt lif varit med
Stockholmsteatrarna, hans framgångar och
nederlag som skådespelare, hans djärfhet
att framföra en repertoar, som mera
kortsynta teaterledare låtit ligga, allt detta
innehåller stoff till en skildring af allt det
som vår teater intill dessa dagar inom
nämda tiderymd uppnått — både på ondt
och godt. Ja, understundom har det händt,
att Lindbergs motgångar inneburit nästan
lika. mycket som den bästa framgång. T. ex.
när han på sin tid afgick från den
regissörsbefattning, hvilken han endast ett år
innehade vid dramatiska teatern.
Hvarför afgick han nämligen ? Jo, därför att
man ville inskränka den maktfullkomlighet,
som regissören vid hvarje rangteater utom
hos oss alltid måste intaga. Det var en
principfråga för Lindberg att ej stanna på
basis af en kompromiss. Ingenting kan
heller bättre än det nuvarande tillståndet
vid denna teater visa, hvad det system,
som Lindberg ej ville underkasta sig, och
som sedan 1885 ännu ytterligare urartat,
egentligen innebar.
August Lindberg var måhända en natur,
som alls icke hade möjligheter att
inpassas i de förhållanden, hvilka medfölja en
stående teater. Redan från början gick
han en annan väg än den, som från vår
elevskola leder upp till fasta engagement,
vasaorden och konstnärligt
ämbetsmanna-stuteri. Han reste i landsorten med fru
Elffors’ sällskap, och man började tala om
en ung man, som hade spelat Hamlet i
Malmö. Han fick beröm i en del
landsortstidningar, men i Stockholm har man
med stor orätt länge hyst den
uppfattningen, att det är ett slags tvetydighet som
hvilar öfver landsortens beröm, liksom icke
lokalstorheter funnes inom alla världens
hufvudstäder. Men Köpenhamnsprässen tog
sig af den unge artisten, C. R. Nyblom
slog fast hans beröm, när Lindberg 1878
uppträdde i Upsala, och härmed var
signalen gifven — till en strid, som nu är
så gammal, att jag visst icke har lust att
rifva upp den ånyo.
Den Hamlet, som Lindberg gaf, är för
väl känd och för mycket omdebatterad,
för att det skulle vara värdt att ånyo
underkasta den en genomgående analys. Men
en sak bör i detta sammanhang sägas.
Den har följt Lindberg genom hela hans
konstnärsbana. Hur många gånger han
spelat den inalles, skall jag låta vara osagdt.
Visst är, att talet är legio. Men sällan
torde en skådespelare hafva varierat en
uppgift på så många sätt, som Lindberg
gjort med denna roll. Han spelade den
hänfördt och obehärskadt både i Upsala
och i den förfärliga kostym, hvari styc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
