Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Teater. August Lindberg. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST LINDBERG.
525
ket tog gammalnordisk form på dåvarande
nya teatern. Han utvecklade detta till
den stilfulla framställning, som gafs på
k. operan, och han har sedan gjort försök
att spela Hamlet på de mest olika sätt.
Man kan säga att han varierat den i alla
tonarter mellan realism och idealism, och
jag vill icke påstå, att han städse varit
lika lycklig.
Men rollen har följt honom, och den
har spelats i så många varianter, att man
i den större eller mindre grad af styrka
och fulländning, hvarmed konstnären
förmått att gifva lif åt denna underbart
skiftande karakter, nästan kunnat läsa sig till
huruvida Lindberg vid tillfället befunnit
sig i ett af sina lyckligare skeden eller
motsatsen. Jag anför detta, emedan det
är typiskt för hela Lindbergs konstnärsskap.
Han behöfver i det stora hela inre jämnvikt
för att lyckas på scenen, och de många
prof man anfört — ofta med rätta — på
hans underliga omkastningar som
konstnär hafva oftare än kanske de flesta anat
berott därpå, att någonting bragt honom
ur denna inre jämnvikt, hvilken varit
honom ett lifsvillkor vid det konstnärliga
skapandet.
Ty ojämn är Lindberg som konstnär,
och äfven i hans bästa roller händer det
honom ej sällan, att han misslyckas. Men
detta beror icke af brist på teknik. Ty
hade alla våra skådespelare den teknik,
som Lindberg — med allt hvad han haft
emot sig — verkligen besitter, då skulle
det se annorlunda ut på våra teatrar. Jag
erinrar mig, att Lindberg en gång för
många år sedan läste för mig den stora
scenen i 41de akten af »Richard II», med
hvilken Lindberg för öfrigt första gången
slog igenom i Stockholm. Han läste den
för att få veta, om vissa oarter försvunnit.
Detta var i hög grad händelsen, och i ett
anfall af galghumor frågade mig Lindberg,
om jag ville höra samma ställe, »så som
han skulle ha gjort det för ett par år
sedan». Han härmade därvid alla sina
olater från tidigaste år på ett sätt, som ingen
utan den mest utvecklade tekniska bravur
kunnat åstadkomma. Han läste så, att jag
skrattade mer än han själf tyckte om, och
dock var denna kuriösa uppläsning en
triumf, som tyvärr ej kunde visas för alla.
Nej, det är icke brist på teknik, som gör
Lindberg ojämn. Det är hans besynnerligt
august lindberg som hamlet.
impulsiva lynne som kommer honom att
experimentera på scenen, och det är de
tvära omkastningarna i hans skiftningsrika
lif, hvilka här spela en roll — detta
ständiga »upp och ner», som skulle kommit
mindre kraftiga naturer att helt och hållet
duka under. Lindberg måste vara i ett
visst lynne för att spela väl. Och det
inses lätt, att det ingalunda är detsamma att
sakna teknik och vara beroende af sitt
lynne.
Det som emellertid gör Lindbergs styrka
som skådespelare är egentligen två
egenskaper, hvilka som alla ytterligheter ligga
hvarandra nära i hans sammansatta
temperament. Det är glöden och
behärskningen, den ytterliga upphetsningen och det
stora lugnet, det är passionens starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
