Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Teater. August Lindberg. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526 GUSTAF AF GEIJERSTAM.
vågor eller resignationens noblaste stillhet.
Mellan dessa de yttersta polerna inom hans
konst ligger sedan en hel serie nyanser inom
själslifvet, och man skulle kunna uppvisa
många drag af den egendomligaste
utveckling, hvarigenom Lindberg vunnit det
konstnärskap, som nu är erkändt öfver hela
Skandinavien.
Går man till den klassiska repertoaren,
finner man bland hans bästa roller, utom
Hamlet: Richard II, Leontes i »En
vintersaga», Daniel Hjort, Gringoire m. fl.
Inom den moderna repertoaren har han
spelat många af hr Fredrikssons roller, han
har spelat Scribe och Dumas fils,
Sudermann och Strindberg, den gamle
uppfinnaren i »Tatlows hemlighet» lika väl
som de fint formade typerna ur Edvard
Brandes’ skådespel. Det finns knappast ett
område inom det moderna dramat, som
han icke försökt. Men som Emil
Hillbergs namn i hans tidigare skede var
förbundet med Strindbergs, så är August
Lindbergs ännu i denna dag kedjadt vid
Henrik Ibsens. Som Ibsensframställare
har han vunnit sina största segrar, och
han inledde sin bana på detta sätt den
dag, då han första gången tog »Gengangere»
på sin repertoar och spelade Osvald.
Sedan dess har Lindberg spelat Brand och
Per Gynt, Rosmer, Hjalmar Ekdahl i
»Vildanden», Brack i »Hedda Gabler»,
Guldstad i »Kärlekens komedi», Solness
och Almers i »Lille Eyolf».
Det som kommit med åren, så ofta
Lindberg är mest sig själf, är denna stora
behärskning, med hvilken han genomför en
roll utan att klicka. Han har genom
Ibsen kommit in på gåtorna i
människonaturen, och han har därjämte liksom tillägnat
sig något af den store mästarens djupa och
stora stil. Jag har förut visat och sökt
förklara den svaghet hos Lindberg, hvilken ligger i
att han icke är jämn. Men jag vill tillika
bekänna, att så starkt som af Lindberg i hans
bästa stunder har jag icke gripits af någon
svensk skådespelare.
Det ligger öfver denne konstnär något
af det artistiska allvar, som är välgörande
ännu mera, ju starkare man — på grund
af »de lokale Forholde» — ofta
nödgas umbära detta icke alldeles
oväsentli-liga drag. Detta allvar är så starkt, att
det räckt till under ett helt lif, och det
har bibehållits under omständigheter, som
göra att man ännu djupare än eljest böjer
sig inför denna egenskap, hardt när som
inför en bragd.
Det är detta konstnärliga allvar som
från början — när det verkligen innebar
en risk — gaf Lindberg mod att taga upp
»Gengangere» och därigenom, med
orubblig konsekvens, fortsätta den bana, på
hvilken han från början slagit in, när han tog
den klassiska repertoaren till utgångspunkt
för hela sitt artistiska arbete. Under de
svåraste omständigheter har han fullföljt detta,
och sedan Ludvig Josephson upphörde att
vara teaterledare har ingen i Sveriges land så
som August Lindberg visat sig förstå, hvad
det vill säga för konsten, för skådespelaren
och för allmänheten, att den repertoar,
som väljes, icke är till hvarken för att
tjäna till bravurnummer åt aktörer och
aktriser eller för att enbart fylla kassan
med den tyvärr oumbärliga vara, som
heter mynt. Utgången har också visat, att
det icke varit den goda repertoaren, som
.vållat motgångarna. Dessa hafva i
Lindbergs hela lif berott på helt andra
orsaker.
Härmed har jag också antydt det
innerliga sambandet mellan Lindbergs egen
konst och hans ställning som teaterledare.
Det är i själfva verket just detta
konstnärliga allvar, hvilket varit den innersta
orsaken därtill, att han haft den makt öfver
sina skådespelare, som satt honom i stånd
att mer än en gång vinna segrar med
rekryter. Lindberg har nämligen den djupa
pietet för scenen och teaterns konst, som
man berättar hafva funnits »i den gamla
goda tiden», denna rent af romantiska
dyrkan af skådespelarekonstens höga uppgift,
hvilken kom forna dagars aktörer att taga
af sig hatten, när de beträdde scenen, som
om de ingått i ett tempel, och det var
hans hemlighet att från första stunden, han
bildade eget sällskap, verkligen i sin trupp
kunna ingjuta något af den anda, som
besjälade honom själf.
Detta var också hemligheten med den
makt öfver sujetterna, han utöfvade som
instruktör. Vi hafva haft mer än en god
iscensättare, men någon, hvilken ägt
Lindbergs förmåga att till den enskilde
rollin-nehafvaren meddela individuel instruktion,
torde vi ej på decennier haft att uppvisa.
Jag erinrar i detta fall om fröken Rustan i
»Gengangere», Lotten Seelig i »Vildanden»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
