Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I vår tid. Af Eva Wigström (Ave). Med 4 bilder af Gisela Henckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
EVA WI G STRÖM (A VE).
och hviskar: »Denna värk skall bortvika
och stå stilla, som en vittnessjäl i
afgrunden, där de veta rätten och orätten!
På dessa orden skall du ingen makt
hafva — —»
»Inte mera, inte mera!» afbryter den
lilla gula darrande. »Jag hör hon har
läst. — Men jag får in till mina sjuka!»
Hon snor af in i stugan, men
kommer om ett par ögonblick tillbaka,
hennes gula kinder ha fått en svag rodnad,
och hon doftar starkt af malört. »Jag
har styrkt herr Liljegren», förklarar hon,
och tyckes äfven ha styrkt sig själf till
att gå anfallsvis till väga mot den
förmente konkurrenten i svartkonst.
»Läsa de svenska orden kan låta’ sig
göra för hvem, som dristar sig därtill;
men de latinska ramsorna, som följa
efter, låter den oinvigde nog bli, om hon
inte vill framkalla flere makter än hon
förmår läsa bort igen», säger hon med
stor viktighet och stridslystnad.
Den främmande besinnar sig. Mor
Nils Lars har lagt en trädgårdssäng med
hvitlök emellan sig och de två
stridsförande makterna; mycket nyfiken och
betydligt ängslig, som hvarje obeväpnad
neutral makt måste vara, afvaktar hon
kampens utgång, beredd att ingå förbund
med segraren.
De stridande ha kommit helt nära
jordvallen, där några kraftiga stånd
bolmört gro på en afskrädeshög. Den
främmande bryter en af dessa kvistar, ser
skarpt in i dess gula, strimmiga
blomkalkar, ritar så med sitt paraply
kabbalistiska tecken i trädgårdsgångens sand
samt börjar halfhögt med entonig stämma:
» Tegnet a abonodika ärepa saloria
rotas Beliak Belsebub öfverst Lusifer
dia-bolus asonaus, med alla deras mäns un-
derhafvande»–-Längre kommer den
främmande ej, ty darrande i hela sin
platta kropp, griper den kloka tag i
henne.
»Människa, hvad tar hon sig till! Och
utan att draga cirkel kring oss!» hviskar
hon hest och ser sig rädd omkring; hon
väntar synbarligen, att en hel skara af
mindre solljusa andar skall slå ned i
trädgården.
»Kan jag nu, mot skälig ersättning,
få se i mor Lings bok?» spörjer den
främmande tyst.
»Det är mer än lifsfärligt, människa,
som hon går till väga», upplyser mor
Ling, alltjämt seende sig omkring, och
sneglar in emellan fläderbuskarne.
»Länsmannen får ingenting veta —»
»Tror någon att jag är rädd för
sådant..’» afbryter hon, fattande mod, då
endast den rödstrimmiga katten och den
vingklippta kajan prassla ibland buskarne.
»Mor Nils Lars kan vittna hur det gick den
förre länsmannen, som hade ett snedt
öga till mig. Hvem måste dit och läsa
bort hans svarta giktvärk? Eller hvem
blef kallad till en annan befallningsmans
dotter, som af onda människor blef
narrad att låna ut sin gröna myrtenkrona till
en annan brud, inte fulla tre dagar efter
hennes eget bröllop? — Nämndemansmor
vet, hur mannens kärlek blef tagen ifrån
henne genom detta, och hvem återvann
den åt henne?»
»Mor Ling har visst en märkvärdig
bok. — Gå vi nu in i kammaren och
titta i den?» föreslår gästen lifligt.
Ett uttryck af rädsla far åter öfver
den klokas gula ansikte, men lämnar
strax rum för en viss beslutsamhet. »Jag
har min kunskap i bara minnet»,
försäkrar hon och kilar snabbfotad ännu en
gång in i stugan.
När de två gästerna på ett passande
sätt följa efter henne in i det gröna
skimret, hvilket nu blifvit mycket mörkare,
finna de henne i färd med att tända
rökelse under näsan på den blodlösa
flickan, som fått ett krampanfall. Dörren
till kammaren står vidöppen, den mysti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
