Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR.
DET MODERNA ITALIENS
FÖRFATTARE.
LYRIKEN. — DET LITTERÄRA LIFVET
I MILANO.
Cenom den moderna italienska
prosalit-JF teraturen har gått ett utprägladt
demokratiskt drag. Det har varit en litteratur,
som i saknad af traditionerna från en äldre
tid byggt på uteslutande moderna
förutsättningar. Dess största förtjänst har varit dess
starka verklighetssinne, dess sträfvan att så
mycket som möjligt närma lifvets värld och
böckernas värld till hvarandra. Men om
prosalitteraturen således vädjat till de mest
olika samhällsklasser för att därigenom i
vidare kretsar söka uppfostra en publik,
så har däremot den moderna italienska
lyriken i allmänhet hållit sig så mycket
förnämare till en liten klick.
Dess främste lyriker, Giosuè Carducci,
är visserligen själf politiskt taget en
demokrat, ja, han har till och med i sin
ungdom svärmat för republiken, men genom
hela hans diktning med dess lärda apparat
och svårtillgängliga form går dock ett
aristokratiskt drag, som gör den
hufvudsakligen till en litteratur för kännare, för att icke
säga för specialister.
Uppsvinget inom den italienska lyriken,
hvilket, liksom inom prosalitteraturen,
framträdde på 1870-talet, knyter sig nästan
uteslutande till universitetsstaden Bologna.
1874 utgaf där Enrico Panzacchi sina
»Fun-neralia», 1876 Carducci sina »Nuove
Poe-sie», 1877 Lorenzo Stecchetti sina
»Postuma», och samma år offentliggjorde Carducci
där sitt mest uppseendeväckande arbete
på det lyriska området, sin första samling,
>;Odi Barbare».
Lorenzo Stecchetti (pesudonym för
Olindo Guerrini) och Enrico Panzacchi äro
af Bologna-skalderna de enda, som icke
tagit något djupare intryck utaf Carduccis
konst.
Stecchettis lyrik är närmast påverkad utaf
Heine, men icke utan en viss anklang
också till den nyfranska skolan, »Les
parnassiens» Bäst är han i sina lifliga satiriskt
polemiska stycken; i sina mera allvarsamma
bitar förfaller han däremot ofta till ytlig
sentimentalitet.
Hans dikter voro mycket lästa de
första åren men hafva sedan dess nästan alldeles
råkat i glömska eller lefva såsom text till den
musik, som flera af Italiens mest populära
viskompositörer skrifvit till många af dem,
ungefär på samma sätt som Wennerbergs
»Gluntar» genom sången hålla sig populära
hos oss. Inom litterära kretsar i Italien
har man aldrig riktigt velat taga
Stecchettis lyrik på allvar. Enrico Panzacchi är
professor i estetik i akademien för de sköna
konsterna i Bologna och ansedd för att
vara Italiens populäraste föreläsare. Hans
diktkonst är däremot icke mycket betydande
och, i motsats till hans kollegers, icke
heller synnerligen modern. Han lyckas
bäst i miniatyrarbeten, i hvilka han
förstår att lägga något af 1 700-talets lätta behag.
Han besitter stort musikaliskt välljud i
formen, har en viss förmåga att verka
genom små och graciösa antydningar, men
är icke mäktig att fängsla oss med några
mera gripande, djupa ackord.
Men om ingen af dessa båda haft något
större inflytande, så har däremot den tredje
af de nämda Bolognaskalderna, Giosuè
Carducci, varit af så mycket mera
genomgripande betydelse för den moderna
italienska lyrikens utveckling.
Till den stora roll, som han därvidlag
spelat, har säkert den omständigheten
bidragit, att han såsom professor i italienska
språket och litteraturen verkat vid stadens
berömda universitet. De flesta skalder, hvilka
uppträdt under de senare åren, hafva
varit hans elever, och vid sidan af
filologien, som de inhämtat af hans föreläsningar,
hafva de utom lärosalen, genom den
personliga beröringen med den omtyckte
läraren, blifvit eggade att dikta eller
åtminstone af hans mäktiga personlighet
påverkade till att bilda sin poetiska stil efter
hans.
Om Carducci också i sina första,
politiska och satiriska dikter här och där
visar anklang till Heine och Hugo, äro dessa
likheter dock af en yttre, mera tillfällig art.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
