Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
HELMER KEY.
giosuè carducci.
I grundtonen af hans karakter finnes
intet romantiskt drag. Han har icke
romantikerns svärmeri för den pittoreska,
färgrika medeltiden. För Carducci ter sig
däremot det antika Roma med sina klara, ljusa
färger såsom idealet i svunna tider.
Medeltiden är för honom mänsklighetens mörkaste
period, dess Rom en öken, förvandladt
till hufvudsäte för ett misantropiskt
gudsrike. Kristendomen är nämligen enligt
hans åsikt en glädjetom, kulturfientlig
lifsåskådning, som med sin mystiska rökelse
utestängt solljuset ifrån templen. Skalden
är icke, såsom romantiken gärna ville
föreställa sig, någon sjuklig drömmare, som
lefver en existens i en egen värld, stolt öfver
sina gudomliga siargåfvor, i afskildhet från
den låga hopen. Han är tvärtom en
människa, som måste känna och lefva med andra,
en arbetare, en skicklig smed med
muskler af stål, som, när morgonrodnaden
färgar kullarne, omgjordar sig med sitt
förskinn, blåser eld af glöden i ässjan och
börjar sitt dagsarbete vid städet. Han
smälter i den glödgade metallen sina förfäders,
sina samtidas ärorika bragder, forntid och
framtid, och smider af den gnistrande,
hvita massan för friheten svärd, för
styrkan sköldar, för äran segertecken och för
skönheten praktfulla smycken.
Vi äro således långt från det bleka
romantiska idealet och midt i de positiva
vetenskapernas tidehvarf. Carduccis
poetiska idévärld rör sig mellan tvenne motsatta
poler. Å ena sidan samtiden, den
moderna människan, med dennas fiendskap till
allt slags religiös dogmatik, den politiske
radikalen, som förlägger det kristna
Mes-siasriket hit ned till jorden, som härnere
väntar sig en allt skönare framtid för
mänskligheten och som tror på lifsglädje och
försoning genom en altruistiskt uppfattad
människokärlek, hvilken så småningom
griper alla. Å andra sidan den klassiska
forntiden, vetenskapsmannen, som fördjupar sig
i det förflutna och fylles af saknad och
vemod vid tanken på allt det härliga, som
förgått. Men han uppfattar icke det
förflutna uteslutande från dess fantastiska,
pittoreska sida, såsom förut romanticismen,
utan snarare med positivistens intresse för
utvecklingsgången eller filologens för den
precisa detaljens.
Det är dessutom ingen tillfällighet, att.
han just gent emot romanticismens
medeltid, förbunden med jagets tygellösa frihet,
uppställt klassicetetens Roma, det antika
statsbegreppet, med den enskilda individens
stränga underordnande under det hela, såsom
en spegel för sina samtida landsmän. Ty för
honom är fäderneslandet det begrepp, som
får ersätta religionen och i stället bilda
en sköldborg mot egoismen.
Den moderne framtidsmannen och den
klassiske vetenskapsmannen komma kanske
icke alltid till full harmoni i hans
diktning. Den senare låter gärna litet för
mycket af sina lärda böjelser sticka fram
och verkar med sin kalla reflexion något
dämpande på den förres entusiasm. Så
fördunklas t. ex. icke sällan den moderne
panteistens stämningsfulla landskapsbilder
af hans klassiske broders alltför rika flöde
och i sammanhang med dem suggererade
historiska minnen. Och i hans kärleksdikter
förefalla de antika namnen Lalage, Eglé,
Lydia och Lina såsom något kyliga
abstraktioner.
Carduccis elever och efterföljare äro
nästan alla, liksom han, lärare i filologi och
de flesta af dem universitetsprofessorer.
Karakteristiskt är, att hela denna Italiens
moderna lyrik liksom förut prosalitteraturen
visar sin nära släktskap med den stora
positivistiska rörelsen. Hvad
prosalitteraturen beträffar, är det den moderna
naturvetenskapen och psykologien som verkat
eggande, med hänsyn till poesien är det
närmast filologien som gifvit impulser.
Denna filologiska riktning visar sig på
flera sätt, såsom t. ex. i en viss eklektisk bö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
