- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
572

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

572

HELMER KEY.

gester, sina positiva anmärkningar har han
någonting af en jurist på hans ämbetsrum.
Man hör honom liksom presentera sig själf:
— Gerolamo Rovetta — till yrket
skriftställare — med tonvikt på yrket. Men
han kunde också vara en notarie, advokat
eller något dylikt.

Han talar med en viss kanske litet
ostentativ blygsamhet om sin
författareverksamhet, om litteraturens senaste konjunkturer.
Han framhåller gärna affärssynpunkten i
sina resonemang, liksom han också, hvad
motiven beträffar, i sina böcker ofta utgår
ifrån ekonomiska konflikter.

I kretsen af kotteriet saknas denna
afton egentligen endast en, Antonio
Fogaz-zaro, som ligger i undangömd stillhet på
sin villa i Valsoida vid Lågo di Lugano,
men hans namn citeras ofta och alltid med
den sympati, som han både genom sina
skrifter och genom sin älskvärda
personlighet förstått att förvärfva.

De båda männen, kring hvilka alla de
unga tydligen samla sig och som hela
kvällen liksom leda konversationens gång,
äro Giuseppe Giacosa och Arrigo Boito.
Jag vill något uppehålla mig vid Boito,
därför att han tydligen är en idégifvande
personlighet, som verkar icke blott genom
sina skrifter utan äfven med det talade
ordets makt.

Själf vill han icke gärna höra talas om
någon beundran för sin musik; han håller mera
på sina texter. »Otello,» »Falstaff», »Hero
och Eleander» och andra visa också hans
stora formela begåfning. I umgänget utöfvar
han en egendomlig suggestion på sin
omgifning. Han säger under diskussionen
icke mycket, men han kan den svåra
konsten att höra på. Han uppfattar
motståndarens skäl med ovanlig skärpa och väger
dem med guldvikt, innan han yttrar sig.
Hans bildning är af ovanligt mångsidig art.
Man förbluffas öfver att få höra honom lika
hemmastadd i de mest skilda brancher;
lika godt om det gäller Homeros, någon
metrisk fråga hos Dante, Tolstois eller Zolas
senaste böcker eller någon af dagens
brännande frågor i politik. Den mjuka sonora
stämman ger å-t hans ord ett vekt,
beslö-jadt behag, som stämmer sympatiskt och
öfvertygar.

Men trots hans öfverlägsna lugn i tal
och åtbörder framträder dock den nervöse
artisten i ett och annat.

Han tänder den ena cigarretten efter den
andra, röker ett par bloss, kastar den,
tänder en ny, så ännu en och förbrukar
på det sättet lätt några dussin per kväll.
Man har det intrycket, att man ser en
rikt begåfvad människa framför sig, som i
följd af det kritiska sinnets alltför starka
utveckling känner sin skaparkraft hämmad
och därför icke kan dölja den grämelsen
för sig själf, att han hör till dem, som
det aldrig skall blifva förunnadt att gifva
sitt väsens rikaste mått.

Men kvällen går. Vid 9-tiden börjar
det bli tomt på Café Cova. Senare på
aftonen, då milanesarne komma från
privattillställningar eller från teatrarna, hafva
de andra mötesplatser. Det i en af
sidoarmarna till Galleria Vittorio
Emmanu-ele belägna Café Savini är kanhända då det
mest besökta. Några af litteratörerna hafva
för öfrigt i detta sitt hufvudsakliga
stamhåll. Vi begifva oss alltså dit för att
skaffa oss nya intryck. Vi inträda i den
smala och långa salen. Längs in i
vänstra hörnet sitter snobblifvets elegante
skildrare Marco Praga —• blek med ljust
uppstruket hår — smärt och elegant, till
hållningen litet framåtböjd som en äkta
sportsman. Han spelar ecarté med Samara, i
brist på Mascagni, som denna afton är
borta. Han tittar upp från korten, hälsar
på oss, som inträda, med en liten knyck
med vänstra handen och det
karakteristiska milanesiska tillropet »Ciao caro!»

Hans småleende, som skall vara
välvilligt, har en viss ironisk skuggning. Den
ljusa blicken är liflig och intelligent, men
kall. Man känner, att man har framför
sig en analytiker, men en analytiker, som
icke mera gör sig några illusioner öfver
lifvet och människorna och som kanhända
ofta är orättvis, därför att han vant sig
att betrakta dem från en alltför
pessimistisk ståndpunkt. Han skrifver först och
främst för att lefva, därför att det
dramatiska handtverket skänker honom ett
rikligt årsunderhåll. Men han intresserar sig
för resten nästan mera för sport än för konst
och litteratur. Särskildt har han gjort sig
känd som en ifrig bicyklist.

På kaféet finnas också flera tidningsmän,
som efter dagens mödor komma hit för att
hvila och prata en stund. Den mörkhyade
mannen t. ex. med de skälmska ögonen
och det sydländskt lifliga sättet är en farlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0632.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free