Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key - Om Gustaf Frödings dikter 1891—1896. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE.
573
herre. Det är Pozza, tidningen II
Corri-ere della Seras fruktade teaterkritiker,
dessutom känd såsom skicklig öfversättare t. ex.
utaf flera af Ibsens dramer. Bredvid
honom står Domenico Oliva, tyst och
tillbakadragen, med ett drag af skygghet eller
vemod öfver de ljusblå ögonen, en ytterst
sympatisk person. Han är icke endast en
af den italienska dagsprässens bästa
kri-tici, han är också själf en begåfvad skald
och skulle säkert kunnat åstadkomma
något mer betydande än han hittills gjort, om
han bara en gång öfvervunnit sin helt
säkert alltför djupa misstro till sig själf.
Den lille mannen, som alltid talar om
Wagner, och som sitter i soffan stödd
på sin käpp, är tidningen La
Lombar-dias redaktör Gustave Macchi, en i vida
kretsar känd och aktad personlighet.
Nationalekonom och med varmt intresse för de
sociala frågorna, har han bredvid dessa
alltid i sin själ bevarat ett romantiskt
svärmeri för framtidsdramat. Vid blotta ordet
Wagner få hans ögon en högre glans och
hans läppar en helig darrning.
Tiden går under diskussioner af
växlande skämt och allvar. Men natten lider,
och vi måste bryta upp. Vi vandra i
grupper från galleriet åt olika håll; några genom
galleriet och öfver Piazza del duomo, som
redan ligger nästan alldeles öde.
Septembernatten hvilar öfver staden med den
lombardiska himmelens genomskinliga klarhet.
Man hör det minsta ljud —
afskedshäls-ningar, som växlas -— röster, som förklinga.
Domen reser sin mörka massa i fonden,
men tinnarna glittra i månskenet.
Plötsligt klämtar tornklockan med sin ljusa
silf-verklang tvenne slag — så blir det åter
stilla. De sista af sällskapet aflägsna sig —
deras steg dö bort — och allt är tyst.
* &
in
Jag har i föregående flyktiga skisser sökt
gifva en föreställning om några utaf den
moderna italienska litteraturens viktigaste
företeelser och äfven velat lämna några
personliga intryck af beröringen med
några af dess förnämsta skriftställare.
Vi hafva däraf sett, att den moderna
italienska litteraturen uppvisat flere
artistiskt fulländade företeelser, såsom t. ex.
Carduccis högstämda odén, Vergas
noveller, Fogazzaros romaner och D’Annunzios
domenico oliva.
hyperestetiska själsanalyser, men hvad vi
saknat är en personlighet utaf verkligt
banbrytande betydelse, en personlighet, hos
hvilken idéernas värld stått i jämnhöjd med
formen. Vi hafva därför icke funnit någon,
hvilken genom sina nya uppslag, liksom
Zola, Tolstoi eller Ibsen, icke blott verkat
i sitt eget land utan äfven brutit nya
vägar på den kontinentala litteraturens
vidsträckta fält. En närmare undersökning
har visat oss, att detta kanske först och
främst berott på det nya Italiens politiska
utvecklingsgång. Landet har genomlefvat
en stormig brytnings- och nydaningsperiod,
efter hvilken bränningarna ännu alltjämt
skumma bland skären. Men om
utvecklingen en gång kommer in i lugnare
farvatten, torde man väl utan att göra sig
saker till alltför stor optimism kunna vänta,
att italienarne med sin stora artistiskt
formela begåfning inom konst och litteratur
skola visa sig värdiga en ärofull forntid.
Helmer Key.
OM GUSTAF FRÖDINGS DIKTER
1891—1896.
Vårt lands äldre lyriska skalder — och
andra än lyriska torde hittills Sverige
knappast kunna sägas hafva haft — skrefvo
gärna äfven en del uttryckligen så kallade
nre-ligi’ösdi> skaldestycken. Iakttagelsen gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
