Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om Gustaf Frödings dikter 1891—1896. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUSTAF FRÖDINGS DIKTER
575
Svar på dessa, det mångtusenåriga
sökandets frågor har ej skalden att gifva.
Men han har än i dag kvar sina ättefäders,
mytdiktarnes gudagåfva. Han känner en
väg kortare, en färd snabbare än tankens;
och han vågar anlita den. Han vet väl,
hur långt vårt gemensamma
utvecklingsarbete är och måste vara. Men han ser, rakt
igenom det, vårt helhetsmål. I e7i, helt
hängifven människas stora bild skådar han
sammanfattningen af alla de tusen sinom
tusen mindre strider och segrar vi, det
sträfvande människosläktet, måste genomgå, och
därmed hjälper han oss till ett ögonblicks
syn för innebörden af vår oändliga
sträfvan.
Han har ej i »Sagan om Gral»
nedskrifvit sitt hittills mest formfulländade
skaldestycke men helt visst sitt mest storslagna.
Den diktare, som nyss gifvit oss denna
evolutionens siaresång, säger sig emellertid
själf vara förfallen, utbränd, tom,
dödsdömd och oförmögen af vare sig
hälsosam ånger eller förnyande, spontana
ansträngningar, Och man har tagit honom,
tyckes det, bokstafligen på orden. Man
mumlar nu, både från vänster och från
höger: »Vi ha ej rätt att motsäga honom.
Han känner väl bäst sin egen sak.»
Men är det så säkert det? Och menas
i poesien alltid och utan afdrag med det
lyriska »jag» den skrifvande individen
själf? Och när verkligen denna är menad
— såsom det ju merendels förefaller i
hela afdelningar af Frödings senaste
häfte —, hör det icke i alla händelser till
själfva sbaXåzkojisten, liksom till
juvelerarens konst, att under de små
ljusbry-tarne gärna inskjuta något färgförstärkande
folie för att få verkan på skurnögdt folks
syn ögonblickligare, oemotståndligare,
omedelbarare? Prosans och poesiens lagar äro
ej identiska. Flertalet mellanmeningar ha
hemortsrätt allenast i prosa. Skalden är
ej lärare förmedelst resonemang utan
genom omedelbara åskådliggörelser af
lifsin-tryck. Däraf nästan hvarje rikt skaldskaps
kända likhet med den bibliska mytens
symbol för vårt jordelif, »kunskapens träd på
godt och ondt».
Nu är ju icke Gustaf Fröding en ömtåligt,
otåligt impressionabel ungdom med
eldfängda sinnen och gränslösa själsbehof och på
samma gång en stoiskt resignerad, vis
medelåldring; emedan man icke plägar
vara båda delarna samtidigt. I själfva
verket är dock hans unga bikt om gamla,
för hvarje generation å nyo öfverraskande,
för tusen sinom tusende gången åter nya
lifsintryck lika ovärderligt mycket värd i
egenskap af lifslärdom som de
medelåldriges karakters- och resignationsbikter.
Ja, den som läser ärligt, icke blott de
förtjusande lustiga styckena eller de skärt
veka skildringarna eller de manligt
själfständiga epigrammen, men äfven läser —
utan att fegt spika igen locket öfver egna
ungdomserfarenheters lik — sådana
sammansättningar af bikt och dikt som t. ex.
»Flickan i ögat» och alla därefter följande
s. k. »Bohemiska vers», han skall efter
läsningen återfinna sig själf en god del
mera vaken än förut. Han skall antingen
känna igen sig långa styckena eller kanske
blygas öfver, att han icke har någon rätt
att känna igen sig här, att äfven öfver
honom samma hållningslösa lefverne en
gång gick försoffande fram, utan att han
själf något enda ögonblick så ömkänsligt,
såsträngt såg sig »i spegeln», som den
biktande och diktande skalden gör det.
Om det är personligen önskvärdt att
vara till denna ytterliga grad känslig,
om icke tjockhudarne reda sig bättre, må
lämnas osagdt. Hvad jag velat säga är
blott, att vi i Frödings dikter — äfven
de ytterligt upprifna och vilda ibland dem —
haft lyckan möta en på en gång mera
rörlig och mera finkänslig skaldenatur, än vi på
långliga, långliga tider mött, samt att han
som skald bör hafva rent oberäkneligt
mycket eärdefullt ännu att säga sina landsmän.
Han skaffade sig nyligen genom några
raders ovarsamhet ett åtal på halsen.
Ovarsamheten var ju icke någonting värdt vårt
bifall, om den än, som vanligt hos oss
svenskar, blef för en tid de frödingska
dikternas oöfverträffliga reklam. Efter
frikännandet genom tryckfrihetsjuryn vore ej ur
vägen, att skalden täcktes genom en lätt
retuschering i 2:a eller 3:e upplagan
fär-diggöra den vackra sången till en i allo
skön sång.
Slutligen något om hans sätt att
meddela sig. Från tidigare utkomna häften
känna vi Fröding företrädesvis som lyrisk
humorist. Och med »vi» menas här en stor
publik. Särskildt ha de många i folkton
hållna visorna och genrebilderna rönt
oerhörd framgång, ha, likt Bellmans förr, gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
