Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om Gustaf Frödings dikter 1891—1896. Af Robinson - Höst. Efter Enrico Panzacchi. Öfversättning af Ellen Lundberg, född Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
ROBINSON.
som en löpeld öfver allt nordens land. De
ha på några få år skaffat den käcka
värmländska sångmön fler tacksamma vänner, än
under senaste decennium någon annan —
om ej möjligen en till från samma landsbygd
— lyckats lika snabbt vinna. Och äfven de
få frödingska stycken — i original eller
öfversättning — som leda känslor och tankar
tillbaka till äldre tidsskedens klassiska och
romantiska förebilder, ha med ens ryckt
upp i den frejdade svenska lyrikens
främsta led. Något fanns ju i dessa första häften
som gjorde ett jämförelsevis svagt intryck,
några allegoriserade utgjutelser af ■—- hur
skall man kalla det? -—- antingen
diktarens eget personliga svårmod eller hans
subjektivt tröstlösa föreställningssätt
vidkommande hela den nutida mänsklighetens
hårda villkor. Dessa pessimistdikter
verkade långt ifrån så starkt som det öfriga.
Ty de voro ännu i saknad af skarpt
tydliggjorda och åskådliga objekt.
I tredje samlingen dikter hör nu flertalet
till denna grupp. Men skillnaden är, att
denna gång fängsla de oemotståndligt sin
läsares intresse, pina honom väl ock
ganska eftertryckligt långa styckena, men han
lyckas ej slita sig lös ur deras
hänsynslösa grepp. Hvarför? Jo, ty de förefalla
numera snart sagdt för hvarje ny rad och
vid hvart nytt, öfverraskande skönt tonfall
alla präglade af mästerskapets
själfhärskare-märke. Ej blott de rent samtida, de unga,
måste tjusas af sådana, på en gång fasta,
nervfulla och växlingsrikt rörliga rytmer.
Äfven en gammal läsare följer villigt med
och känner sig nästan hemmastadd; helst
själfva ljuden alls ej äro honom
främmande. Han slipper i alla händelser möda
sig med de annars nu så obekväma
af-räkningarna och urskuldandena i
anledning af det ena underliga, lomhörda
rimmet efter det andra. Ty rimmaren
Fröding — lika behagfull som öfverhufvud
skalden Fröding — har ännu midt i
1890-talet öra för lika många vokalljud, som
dem svenskan förfogade öfver förr i
världen, samt vet att klassiskt musikaliskt bruka
nyansrikedomen utan ringaste tecken till
klagan öfver »ett älskadt tvång».
Robinson.
HÖST.
efter enrico panzacchi.
T aftonluften mot en mjölkhvit himmel
står skogen hotande med nakna grenar,
likt en falang af spjut, som sig förenar
att rycka fram till kamp i stridens vimmel.
Men genom kvällen fåglars kvitter svingar
i jubel upp från täta snår och lunder; —
den sång, de lärde sig i vårens stunder,
som eko genom höstens dunkel klingar.
Så ock med oss! - Hvart hopp i lifvet släckes
ett efter ett, — och åren hjärtat trycka; —
snart själens horisont af skymning täckes.
Men vi, poeter, blifva evigt unga, —
på spillrorna af kärlek, glans och lycka
vi vårens ljusa melodier sjunga!
Ellen Lundberg, född Nyblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
