Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Januari - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Dagboken.
7
skrifvit, och Massenet saknar ju icke anseende
som operakomponist. Han är emellertid en
afgjord eklektiker och därtill, om någon, en
halfmesyrernas, kompromissernas man. 1
Manon experimenterar han dels med ledmotiv,
som dock icke användas enligt Wagners
recept utan blott uppdyka som ett slags notæ
characteristica för hufvudpersonerna, alltså ett
nu för tiden mycket måttligt och föga riskabelt
experiment, och dels med att låta orkestern
helt melodramatiskt ledsaga äfven den talade
dialogen, hvilket ju är en nyhet, som dock
icke spelar någon roll, då de talade replikerna
här äro helt få. Vidare har han sökt hålla
en del af musiken i rococostil, och häri har
han haft framgång. Där nämligen denna
förhärskar, såsom i andra akten, där finner man
också värdefull musik. Hela denna akt är
nästan från början till slut en den mest
förtjusande stilfulla franska rococo-idyll, ett litet
konstverk för sig, men tyvärr äger operan
hela 5 akter, och i de öfriga fyra finner man
en den brokigaste blandning af olika stilar,
af godt och dåligt. Af allt detta föredrar jag
att nu endast redogöra för det, som äger
verkligt värde, och börjar då med de
förträffligt arbetade siratliga danserna, omnämner
vidare den fina scenen mellan Manon och
grefven, där den äkta franska, lätt antydande
konversationstonen är utmärkt träffad, och där
replikerna äro med elegans infattade inom
ramen af en utifrån ljudande sordinerad
menuett, påpekar ytterligare bönesystrarnas
spiri-tuela kör i äldre comique-stil à la Auber,
samt slutar med att framhålla tredje aktens
tacksamma tenorsolo och duett, detta senare
nummer operans dramatiska höjdpunkt. Texten
är af firman Meilhac & Gille rutineradt, om
också i sämre mening operamessigt fabricerad
efter abbé Prévosts ryktbara roman "Manon
Lescaut», berömd både som sedeskildring och
som uttryck för den känslans frigörelsekamp,
som först endast en fåfäng revolt dock
slutligen skulle leda till seger öfver den
förstånds-messiga tidens nyktra åskådning. I chevalier
Des Grieux finns redan ett stycke Werther,
och äfven Manon är trots kostymen ingen
rococo-figur. Det är i den nyssnämnda stora
duon i tredje akten, hvilken, i musikalisk
mening visserligen tämligen ytligt effektfull, dock
innehåller en tacksam dramatisk situation, som
Manon skall visa, att det under allt sminket
rinner passioneradt svallande blod i hennes
ådror,- och det var också här, som fröken
Petrini afgjordt kom till korta.
Så länge det blott gällde att vara naiv
eller kokett, redde hon sig icke illa, och hon
skulle i de bägge första akterna ha äfven
dramatiskt varit ganska tillfredsställande, om
icke den lilla romansen till bordet, där Manon
tar afsked af sitt hem, hade så obarmhärtigt
blottat hennes brist på sentiment och .poesi,
på samma gång som hennes vokala svagheter
här trädde ohöljdt i dagen. Men detta hade
ändå gått an, om hon icke hade behöft ge
uttryck för starka känslor. I och med detta
föll emellertid hennes framställning fullständigt
ihop, och det var slut med all illusion.
Kanske gör man emellertid orätt i att på detta
sätt söka analysera fröken Petrinis dramatiska
prestation, kanske hade hon själf ingen annan
tanke än att här, som öfverallt, få briljera
med en och annan öfverraskande klar och
klingande höjdton, en lång drill och dylikt?
Hvad vet jag? I så fall har hon emellertid
råkat gå vilse och kommit utom sin snäft
begränsade sfer, ty Manon är liksom Mignon
eller Carmen en verklig karaktersroll. Jag
undrar om operadirektionen vet af, att i
Stockholm f. n. finnes en sångerska, som bestämdt
skulle ha blifvit en förträfflig Manon, intressant
och liffull, kokett på samma gång som
känslig, med »le diable au corps» och dock
mäktig af kvinnlig vekhet. Kanske någon redan
gissat, att jag menar Dagmar Sterky.
Herr Ödmann var däremot lyckad som
chevaliern, sjöng vackert, spelade med värme
och lif och var därtill ovanligt väl maskerad.
Som helhet var denna prestation en af de
bästa, han de senare åren åstadkommit. Herr
C. Lejdström hade fått på sin lott att utföra
den tredje hufvudrollen, parasiten-lycksökaren
Lescaut, och lyckades därmed öfver förväntan.
För att vara så ung på scenen redde han
sig till och med utmärkt, det var lif och fart,
ja, nästan karakter i hans framställning, och
osäkert torde vara, om någon af hans äldre
kamrater hade gjort denna svåra roll bättre.
Härtill kom, att han nu tycks ha fått bättre
bukt med sin röst, ehuru hans sång
naturligen ännu någon gång kan förefalla en smula
grofhyflad. Herr Sellergren var dekorativ
som grefve Des Grieux och herr Grafström
rätt lustig som den gamle narren Guillot.
Herr Brag hade här liksom i Fryne fått till
uppgift att vokalt föra den franska elegansens
talan, något hvartill vederbörande alltså måtte
anse honom särdeles lämplig, en åsikt, som
emellertid nog inte många dela. Af de tre
damerna kvittrade fröken Karlsohn flinkt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
