Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Januari - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
DAGBOKEN.
vanligt, hvaremot fröken Lindegrén var
särdeles nätt och behaglig att skåda, något som
icke borde vara alldeles oväsentligt för en
liten grisett. Uppsättningen var både gedigen
och dyrbar. Återstår att se, huruvida den
kan rädda Manon från att snart försvinna
från spellistan.
Icke heller med Othello-reprisen hade
Operan tur, ehuru herr Morello i titelpartiet
gjorde sitt bästa, men han går icke här upp
mot herr Ödmann, som var en vida mer
sympatisk mohr och vid flera representationer
äfven visade sig kunna lägga in öfvertygande
sanning i kraftscenerna, utom det att hans
röst i detta parti klingade särskildt vackert,
under det att herr Morellos. . . Fröken Ek
var denna gång sämre vid röst än då hon
våren i 893 senast utförde Desdemonas parti;
sista akten sjöng hon dock vackert, och öfver
sitt spel förmådde hon här äfven fortfarande
att sprida poetisk stämning, hvaremot hennes
förr så uppskattade innerlighet i
kärleksscenerna nu förbytts i något, som starkt liknade
affektation. Som Jago ha herrar Lundqvist
och Söderman alternerat, ingendera med
oblandad framgång.
Operan har dessutom gifvit Trollflöjten,
som vid en billighetsrepresentation upplefde sin
300:de föreställning, hvarvid publiken, som
i Paminas och Taminos partier fick höra
fröken Kragballe och herr Lundmark, fick trösta
sig med att på programmet läsa, att vid den
2oo:de föreställningen dessa partier utfördes
af fru Stenhammar och herr Arnoldson.
Vidare har man under helgen uppfört de
outslitliga Värmländingarna, Leonora med herr
R. Strandberg som lofvande debutant i
kungens parti samt — last but not least —
Muntra fruarna med fru Östberg som en
sprittrande och liflig fru Ström, hvilket parti
äfven ger henne anledning att producera sig
som koloratursångerska di primo cartello, samt
herr Brag som en dråplig Falstaff. Denna
opera gick i öfrigt jämnt och hör till de icke
alltför många verk, som Operan ännu kan ge
perfekt.
För öfrigt har jag utom den begåfvade
violinisten fröken Sigrid Lindbergs konsert
endast att omnämna den Aulinska kvartettens
tredje soaré, som ägde rum efter ett ovanligt
intressant program, å hvilket främst glänste
namnet Mozart, hvars Ess-dur-kvartett fick
ett ganska stilfullt utförande. Det egentliga
intresset samlade sig dock omkring ett nytt
namn, César Franck, hvars violinsonat i A
spelades på verkligt glänsande sätt af herrar
Aulin och Stenhammar. Ett nytt namn, och
dock är Franck redan död i sex år, och han
blef 70 år gammal. Det går understundom
långsamt att bli berömd — åtminstone i
konsten.
I Frankrike var han emellertid redan
under sin lifstid högt uppskattad, om också
icke af den stora publiken, så dock af
kännarne. Det samlade sig så småningom en
hel musikalisk falang omkring hans namn, och
långt innan han själf trängt igenom med sina
kompositioner, så hade de yngre rikligen
tillgodogjort sig hans harmoniska och
kontrapunktiska lärdom, på samma sätt som Gounod
och den unge Saint-Saëns blefvo berömda för
sina instrumentala effekter, hvilka de
kopierat efter Berlioz på en tid, då hans
kompositioner föga uppmärksammades. Den nyaste
franska musiken har i fråga om
orkesterbehandlingen helt och hållet utgått från Berlioz,
liksom de i det harmoniska stödt sig på »le
père Franck». Denne var dock långt ifrån
uteslutande teoretiker, och hans nu utförda,
sällsynt rika och nobla, i den kanoniskt
hållna finalen rent af glänsande sonat väckte
lust att få göra en mer inträngande
bekantskap med hans kompositioner.
Gud ske lof, att vi ha herr Aulin.
På hans soaréer får man åtminstone höra
något nytt, och utom dem skulle vårt
musik-lif väl snart alldeles stagnera, då
symfonikonserterna nu långa tider ligga alldeles nere
och våra bägge stora musiksällskap mest ge
gamla saker. — Soaréen afslutades med en
annan novitet, en särdeles briljant, klangrik
och färgmättad stråksextett af Tschaikowsky,
kallad »Souvenir de Florence». Man kan
hos denne komponist, om man vill, klandra
hans rysk-ryska excentriciteter, ehuru det
är just de som göra hans stil så pikant,
man kan anmärka på det brokiga i hans
musik, men man måste åtminstone bekänna, att
man aldrig har tråkigt åt hans kompositioner.
I den nu utförda sextetten trädde det
nationela ryska först i de sista satserna starkare
fram, och om det också var ryska
näktergalsslag man hörde i första satsens italienska
dolce, så var det dock tydligt meningen att i
denna liksom i följande sats i toner måla
»la bella Italia», något hvartill Tschaikowskys
talang ägde alldeles tillräcklig smidighet.
M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag1 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
