- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
10

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Februari - Jonas Lie: Naar sol gaar ned. Af Hj. S.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IO

DAGBOKEN.

sin veta det — ingen mera än hans far, som
från början har sett det hela, som har känt
sonhustruns hela infami förr än någon annan
kände den, och som nu också får upplefva
vedergällningen.

Men hvad skall man då säga om denna
vedergällning? Man måste ovillkorligen säga,
att den ligger, icke »på andra sidan om godt
och ondt», men väl på andra sidan om rätt
och orätt. Någon har skrifvit om denna bok,
att det (under vissa förutsättningar, som det
här skulle blifva för långt att uppräkna) skulle
ha varit lätt för författaren att »leda det
hela till ett resultat, hvars beskaffenhet
väsentligen skulle kommit att bero på de
respektive uppträdande personernas känslo- och
sympativärde.» Emellertid är det, så vidt
jag förstår, just af dessa värden resultatet
beror, och af ingenting annat. Det är på dessa
värden den så kallade poetiska rättvisan
hvilar; och någon annan rättvisa än denna kan
man icke få ut ur boken, hur man räknar.
Och den är icke uppfylld och slut med själfva
katastrofen, den sträcker sig framåt utöfver
den. Sedan doktor Grunth har begått den
handling, som människorna, om de kände den,
skulle döma som ett fruktansvärdt brott —
sedan han begått den öfverlagdt och med
kallt blod, som en nödvändighet, från hvilken
det icke fanns någon appel — sedan dess
är han en annan man. Han sjunker ihop.
Han har lagt på sina axlar en tyngre börda,
än en människa kan bära. »Noget som et
munkekloster var det, jeg trængte»

Hvad som bär upp denna handling är
icke någon etisk logik, utan det är
uteslutande diktarens underbart känsliga etiska
instinkt, en instinkt, som har förmågan att hos
läsaren väcka till lif allt det, som med den
är besläktadt. Han har förstått att ställa så
till, att läsaren, äfven om aldrig så litet
moralisk, småningom intages af ett så förbittradt
hat till denna kvinna, att han till slut nästan
tigger om hennes undanskaffande ur boken
och ur världen till hvad pris det vara må;
och då hon ändtligen är borta, känner man
en sådan lättnad, att man knappast ägnar en
tanke åt medlet. Det kräfver en intensiv
konst, detta; ty noga räknadt har fru
Stefanie icke begått någon handling, som icke
också har utförts af många andra, hvilka det
varit oss lättare att förlåta. Hvad som hos
henne och i hennes omständigheter är infami,
kalla vi hos andra och under andra omstän-

digheter lättsinne helt enkelt. Och å andra
sidan har diktaren vetat att så vinna våra
hjärtan för maken, för farfadern och för allt
det i den Grunthska familjen, som är af
deras blod och lynne, att vi utan motstånd
följa dem genom storm och solsken, och att
äfven deras fel för oss bli sympatiska. De
äro af god ras!

Och därmed har diktaren vunnet spel.

En typ, som framför andra förtjänar att
man dröjer vid den, är farfadern. Den
innehåller så mycket af diktarens eget lynne- Han
har varit en rätt hetsig och varmblodig herre
i sina dar, gamla toldinspektör Grunth; han
har haft ett rörligt och verksamt lif. Och
han har haft en historia inom sitt äktenskap,
också han, en enklare och mera vanlig, i
hvilken skulden låg på hans sida, och vid
hvilken han icke fäste någon vidare vikt, då
den passerade . . . tills han nu som gammal
man och enkling fmner ett bref till sig själf
från sin hustru, skrifvet medan han var på
en resa, och som hon aldrig hade skickat
af. . . och som ger honom mycket att tänka
på . . .

Och han finner, att man aldrig kommer
helt och hållet på läsidan här i världen,
hvarken för inre eller yttre stormar, icke ens
sedan man fått afsked med pension . . . -

Lie har icke blott tillägnat sig det bästa
af romantekniken hos de fransmän, bland hvilka
han lefver, han har också ökat kapitalet med
ett för dem så godt som oåtkomligt pius af
sitt eget. Ja, oåtkomligt för dem; ty jag
är fullkomligt säker, att om »Naar sol gaar
ned» blefve öfversatt till franska, skulle de
goda parisarne i den tro sig finna en reflex
af det dumas’ska tuez-la —- och den norske
diktaren skulle utan lång process bli
förklarad för en epigon af denne skroderande
grof-huggare på de etiska distinktionernas fält.
Och vill man till dess fulla värde uppskatta
finheten i Jonas Lies konst, som gör de
knif-skarpaste analyser utan att hafva min af
annat än att skildra helt enkelt, behöfver man
endast jämföra den med exempelvis en
Bour-gets fordringsfulla analytism — en röck som
för öfrigt numera blifvit för vid för denne
författare, sedan han magrat så betänkligt.
En af de yngste, Paul Hervieu, torde nära
nog vara den ende bland fransmännen, som,
då det gäller etisk instinkt och fin konst i
förening, kan komma i någon tänkbar
jämförelse med Lie. Hj. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free