Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Februari - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 DAGBOKEN.
Det var som om publiken riktigt föresatt sig
att till full evidens fastslå, att nu hade vi
fått en verklig tonsättare till, med hvilken
man hade att på allvar räkna, något, som i
så fall kunde ha skett för länge sedan, efter
som Stenhammars hittills mognaste verk är
hans opus 1, pianokonserten, som för öfrigt
komponerats senare än »Snöfrid», som lär
ha sett dagen redan 1891. Det är
emellertid glädjande att kunna konstatera det ökade
konstintresse, som kunnat framkalla en
hyllning så liflig, att väl knappast August
Söderman på sin tid blifvit föremål för liknande
ovationer, och han var dock populär, att icke
tala om vår nu lefvande främste tonsättare,
Emil Sjögren, som icke ännu hunnit förvärfva
popularitet, något som för öfrigt till en god
del ligger i hela arten af hans konstnärslynne
med dess mera inåtvända, förnäma anläggning.
Stenhammar tycks mig i mångt och
mycket påminna om den danske komponisten Enna
(hvilkens opera Hexan —i förbigående anmärkt
—• på sin tid blef kanske väl omildt bedömd
här i Stockholm, något hvartill det föga
elektriserande utförandet väl också till stor del
bidrog). Man finner hos dem begge samma
naiva skaparfröjd, samma lätthet att
producera, samma lediga och raska hand, och begge
behandla de med samma skicklighet orkestern,
men någon verklig individualitet finner man
knappast ännu hos Stenhammar, och som
bekant icke heller hos Enna, hvilken dock har
större lätthet att frambringa plastiska melor
dier samt äger mer af sydländingens sinnligt
bestickande kolorit och klara
gestaltningsförmåga. Stenhammar äger dock i sin ungdom
rikare utvecklingsmöjligheter än den danske
kollegan, och har dessutom den fördelen att ha
genomgått en strängare skola och att äga
ett gedignare musikaliskt vetande. Något
sådant som finalen i Stenhammars
pianokonsert skulle Enna med all säkerhet aldrig
ha kunnat skrifva. När, såsom är att
antaga, Stenhammars opera kommer att gifvas
här, skall det bli intressant att se, om icke
denna jämförelsevis skall visa sig i
hufvudsak riktig. Huru som helst, så ägde »Snöfrid»
något friskt och ungdomligt tändande, som
icke kunde annat än rycka med, och som
ingaf sympati. Också skulle det mycket
förvåna mig, om icke Stenhammar snart
frambragte mogna och individuela verk, ägnade att
öfverraska och glädja. Säkert är, att han
är vår utan jämförelse främsta musikaliska
förhoppning.
Konserten inleddes med en effektfull och
gediget arbetad ouvetyr »Sappho» af
Gold-mark, den i Tyskland mycket uppburne
komponisten till »Drottningen af Saba»,
»Mer-lin» med flera operor samt till den äfven här
kända symfonien »Ländliche Hochzeit», och
detta intressanta program fick ett nästan
alltigenom utmärkt utförande. Professor Neruda
framstår också allt mer såsom vår kanske
förnämste dirigent. I fint inträngande uppfattning
och stilsäkerhet samt noggrant utmejslande
af alla detaljer har han väl knappast ens
någon rival hos oss, i elektriserande schwung
och rytmisk energi står han däremot måhända
något tillbaka för hr Nordqvist, d. v. s. då
denne vår främste svenske orkesterledare är
som bäst disponerad. Särskildt i
Beethovenfantasien utvecklade hr Neruda emellertid nu
mycken eld och kraft. Också förstår han
som få att tolka Beethoven. Wagner står
honom däremot mer fjärran, ehuru
Parsifal-finalen nu utfördes mycket tillfredsställande,
äfven om man kunde ha önskat mer
klangskönhet och förmåga att sjunga buret
särskildt hos fruntimmerskören. Man har gjort
mycket väsen af att klockspelet här inte stämde
precis, något som emellertid klockspel nästan
aldrig göra, såsom också en kritiker riktigt
framhållit.
Filharmoniska sällskapets konsert gafs efter
uteslutande skandinaviskt program och bjöd
som pièce de résistance på Gades
»Elver-skud», som fortfarande häfdar sin rangplats
inom nordisk musik. Hr Hedenblad lyckades
bättre med denna konsert än med den förra,
om han också ännu dirigerar något tungt och
utan tillräcklig auktoritet och behärskning.
Huruvida han är vuxen att fungera som
dirigent i ett af hufvudstadens båda stora
musiksällskap, torde emellertid tills vidare vara
en öppen fråga. Bland solisterna framstod
här grefvinnan Taube, hvars glansfulla stämma
klingade bedårande i Elfjungfruns solo, men
hvars romansföredrag däremot nu som alltid
var allt utom efterföljansvärdt.
Af öfriga konsertgifvare har jag först att
nämna fru Nansen, som äfven denna gång
gjorde furore, ehuru hon vid sin första
konsert hade oturen att vara indisponerad,
hvarför också hennes Kjerulf-föredrag endast väckte
undran. »Mit hjerte og min lyre» skulle
man bestämdt till och med kunna få höra
många små snälla och oberömda
pensionsflickor sjunga lika bra som fru Nansen, som
dock snart hämtade sig och tog en glänsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
