Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagboken.
7 i
för den vilsefarne Albertus, som, en ny
Tannhäuser, i de Venus-dyrkande häxornas sällskap
tömmer Sinnlighetens bägare i botten. I denna
seen och det följande efterspelet har hr Hallén
verkligen åstadkommit vacker och inspirerad
musik, som tillhör det bästa, han skrifvit.
Äfven de kyrkliga hymner, som förekomma
här, af hvilka munkarnes »Regina cæli»
med sin marschtakt och klockringning
påminner om Parsifalfinalen, äro förträffligt skrifna,
hvaremot han mindre lyckats med den stora
ensemblen, då folket vill bränna trollkarlen,
som emellertid räddas af Maria, hvilken kastar
sig emellan och ber för hans lif (alldeles som
i Tannhäuser) och sedan med vigvatten renar
hans hus från trolldom. Hela denna seen
hade med ett musikaliskt mer kompliceradt
skrifsätt nog gjort sig bättre, hvaremot
komponisten sedermera i påskhymnen visat prof
på god konst. 1 allt som allt ett ganska
intressant och hörvärdt verk, hvars stilblandning
till stor del orsakats af den föga organiskt
byggda texten (som — inom parentes anmärkt
— är ett mycket måttligt konstverk), och
hvars eklekticism i det hela icke är så mycket
framträdande, att den kan inverka störande.
Mer eller mindre eklektiska äro för öfrigt de
allra flesta nutida komponister.
Bland våra svenska operor, af hvilka jag
här ofvan sökt lämna ett flyktigt utkast till
historik, intar nog »Häxfällan» ett ganska
framstående rum, och också i Tyskland kan
man få höra vida sämre musik äfven i de
operor, som göra lycka, något som jag vet
af egen erfarenhet från en resa sommaren
1893. Af de fem eller sex här mer okända
musikdramatiska verk, jag då fick höra, var
visserligen ett, Smetanas »Verkaufte Braut»,
som sedermera gifvets äfven här, ett i allo
förträffligt verk,, och ett annat, Goetz7 »Der
Wiederspänstigen Zähmung», som också
gifvits i Stockholm, mycket intressant och
underhållande, ehuru skrifvet i en för det komiska
ämnet icke tillräckligt lättflytande stil, men
de öfriga innehöllo antingen endast gjord musik
eller också idel banaliteter. Från dessa begge
ytterligheter håller sig hr Halléns musik fri.
Om utförandet är nästan endast godt att
säga. Särskildt måste framhållas fru Linden,
som af den mer erfarna af de bägge häxorna
skapat en verkligt demonisk typ, en
mästerligt framställd kvinnlig diabolus af originelaste
slag, samt fröken Frödin, som var en charmant
hexnovis. Kunde denna unga sångerska blett
få full stadga i sin röst, så kunde man förut-
säga henne en vacker framtid å vår operascen,
ty hon ger i öfrigt mycket goda löften. En
annan sångerska, som framstod till sin fördel
i denna opera, var fröken Sparrman, hvars
trippande subrettgång visserligen icke passade
i ett halft tragédienne-parti som Marias, men
hvars verkligt dramatiska, ehuru långt ifrån
väl skolade stämma här gjorde god effekt och
äfven visade sig mer mäktig af vekare nyanser,
än man förut haft anledning tro. Hr Ödmann
var en mycket förtjänstfull Albertus, ehuru
hans föredrag och sångröst mindre lämpade sig
för de deklamatoriska än för de lyriska ställena,
och hr Söderman var väl på sin plats som
den gamle Kobus.
Denna föreställning inleddes med
»Vårdrottningen», en liten herde-idyll i
rococo-kostym med musik af Gluck. Man fick här
göra bekantskap med Orfevs’ och Iphigenias
mästare som vådevillkomponist, i hvilken
egenskap han äfven varit mycket verksam. Och
denna bekantskap hade man ingen anledning
att ångra, ty till så kristallklar, fm och graciös
musik, som Gluck här åstadkommit, lyssnar
man alltid med nöje. Tänk om Operan med
anledning af denna lyckade repris skulle falla
på den idén att presentera för oss ett eller annat
verk af den äldre franska opéra-comiquen, d. v. s.
icke af Duni eller Philidor, Glucks samtida
och närmaste förebilder i denna genre, men
af Grétry eller Monsigny. Man skulle ju alltid
kunna våga ett försök. —Denna lilla klassiska
bagatell fick ett jämnt utförande af fröknarna
Kragballe och Frödin, fru Linden samt herrar
Strandberg och Johansson.
För öfrigt har jag från Operan att
anno-tera hr Dankwardts misslyckade uppträdande
som Romeo och hr Morellos lika
misslyckade utförande af Trubadurens parti, i
hvilken opera samtidigt en hr André gjorde en
förhastad debut som grefve Luna. Det var
denna afton damerna, som räddade
situationen: fru Östberg sjöng Leonora med
bravur, och fru Almati-Rundberg gaf en väl
karakteriserad framställning af den gamla
ziguenerskan. Vidare har jag. att omnämna
en repris af »Hugenotterna», som visade sig
i betydligt stympadt skick. Att de tre första
akternas finaler, af hvilka särskildt andra
aktens är rytmiskt intressant och briljant
skrifven för rösterna, nu gåfvos med starka
strykningar, är mindre förvånande, detta
förfarande är ju ej från i går. Men nu var
dessutom duon mellan Raoul och
drottningen starkt kuperad, af stridsscenen (sep-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
