Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Sveriges vittra storhetstid. Af —rg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
dagboken.
lif, som pulserar i hans verk, och den
själshistoria, som ligger bakom dem». Det är
den förklaring författaren gifver af begreppet
»populär litteraturhistoria», en förklaring utan
hvilken hans definition af denna som den
egentliga litteraturhistorien knappast hade varit
hållbar. Men med denna förklaring lär ingen
vilja bestrida definitionens riktighet; den
illustreras också på ett förträffligt sätt af verket
själft. I en lika koncis som pittoresk stil
framföras här en rad tidsmålningar och
porträttstudier från det litterära lifvet i Sverige under
tidsrummet 1730—omkring 1775. Denna
tid, frihetstiden, hör i och för sig knappast
till de vare sig intressantaste eller
betydelsefullaste skedena i vår vittra historia; desto
rnera heder har författaren af det intresse
han lyckats förläna sitt ämne, och desto större
förhoppningar låter han oss ställa på
skildringen af det tidehvarf, som följer närmast
efter, det gustavianska. Epokens
representativaste man, Dalin, är en habil litteratör, som
man drar sig något för att gifva diktares
rang och heder; en energisk och rätt
hård-händt streber under ytan af sorglös
epikure-ism; moralist och författare af polissonnerier,
bägge delarne med ett visst lagom; kort sagdt
en roande tidstyp ehuru måttligt sympatisk.
Kring den förträffliga bilden af Dalin som
centralpunkt gruppera sig arbetets öfriga
porträtt: den vittre och andligt högdragne
världs-mannafilosofen Höpken; fru Nordenflycht med
sina talrika intressanta anknytningspunkter till
en senare tids kvinnotyp; den älskvärde Creutz,
en skald som man borde kunna läsa ännu
och säkert det största barn, som någonsin i
Sverige beklädt posten som rikets högste
ämbetsman, oförbätterligt naiv, oförbätterligt
distrait och oförbätterligt slarfvig i affärer —
föga lämplig till mentorskapet för Lidner.
— Äfven Bellman har af författaren mot
bruket blifvit förd till denna epok; om honom
handla några af bokens mest glänsande skrifna
sidor.
Den ungdom, som af läroböckernas
kursiverade slagord och kriamässighet i
karakteristiken så alltför lätt låter skrämma sig bort
från det litteraturhistoriska studiet, skall här
finna en fängslande lektyr, som på samma
gång bör kunna egga till fortsatta ströftåg
på området. Vi ha få arbeten att jämföra
detta med; ty inom den utförligare och dock
populärt hållna litteraturhistorien är hos oss
icke mycket skrifvet. För att ännu en gång
lämna ordet åt författaren: »Hos oss finnas
vidlyftiga litteraturhistorier af erkändt värde
men allt för vidlyftiga, utmärkta öfversikter
men alltför summariska, och medelvägen är
svår att hålla mellan dessa båda ytterligheter
likasom tonen svår att anslå, då förarbeten
sparsamt förekomma.» — Vill man
nödvändigt ha en jämförelsepunkt, torde måhända
Väld. Vedels Svensk Romantik ligga närmast
till hands, en bok, skrifven efter snarlik
plan med denna och i ett liknande omfång
i förhållande till ämnet. Jag vågar då det
påståendet, att Hellen Lindgrens bok — att
döma af den del som föreligger — på en
väsentlig punkt kommer att taga försteget
framför Vedels. Det är en frestelse, som
alltid ligger och lurar på granskaren, då han
sysslar med verk, dem åldern redan har
öfverdraga med en patina som gör dem kära för
forskaren men svårtillgängliga för allmänheten:
frestelsen att lägga för mycket in i dem.
Vedel, som är en stor skeptiker, så snart det
gäller moderna böcker (och hvilken kritiker
blir icke förr eller senare det?) har till
gengäld skrifvit sin vackra bok om våra svenska
romantici i en mycket blid stämning. Han
har i den tillämpat satsen: den mest har
älskat, har mest förstått; han har följt
metoden att så mycket som möjligt se de
respektive skalderna med deras egna ögon, och det
är då naturligt att de taga sig rätt bra ut.
Hans tillvägagående har på visst sätt för
honom varit det enda möjliga: han hade ju
älskvärdt nog satt sig det syftet fore att
intressera sina landsmän för vår äldre litteratur,
och det var icke lätt för honom att nå ett
sådant syfte utan att förstora sitt ämne.
Hellen Lindgren åter befinner sig i den
naturligare ställningen att hålla dom i eget hus.
Han behöfver icke draga sig för att med
kritisk uppriktighet gifva de gångna epokernas
storheter deras rätta proportioner, och han
gör dem icke därigenom mindre mänskligt och
litterärt intressanta. Det är hans stora heder.
—rg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
