Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagboken.
7 i
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
K. Dramatiska teatern.
April 15. Fabror Pål. Komedi i 4 akter af Anna
Wahlenberg.
Vasateatern.
Mars 26. Det stora förslaget. Komedi i 4 akter
af P. Staaff.
April 7. Kung Midas. Skådespel i 4 akter af
Gunnar Heiberg. Öfvers, af Daniel
Fallström (repris).
» 2i. Giboyers son. Komedi i 4 akter af Emile
Augier. Öfvers, af Axel Bosin (repris).
» 27. Tofslärkan. Pjes i 4 akter af Ernst v.
Wildenbruch. Öfvers, af Oscar
Wijkander (repris).
Södra teatern.
April 23. Gyllene drömmar. Skämt i 1 akt af
Vital Asa. Öfvers, från spanskan.
Fru Lohengrin. Fars i 3 akter af
Chi-vot Roussel och van Loo. Fritt efter
en tysk bearbetning af Frans Hedberg.
Senaste gången, herr Knut Almlöf utförde
en ny roll, torde hafva varit när Alfred
de Mussets »Osvuret är bäst» på våren
1 8 6 uppfördes å k. dramatiska teatern. Det
är således tio år som förflutit sedan dess,
tio år af den ålder, i hvilken människans
förmåga att producera, att skapa nytt, plägar
slappas, under det den konstnärliga formen,
den vunna tekniken länge nog kan stå kvar.
Men herr Almlöfs »Fabror Pål» är intet
dylikt efterklangs-arbete. Det är en figur i
många och väsentliga sidor olik hans vanliga
fack. Om beröringspunkter än finnas med
»Den girige» och med »Eftersommar», är dock
Fabror Pål en människa af helt annan halt,
och herr Almlöfs tredje allvarliga roll från
senare år, Shylock, har med honom intet
gemensamt. Och den konsekventa,
utarbetade och fullfärdiga bild herr Almlöf nu
gifver af den gamle egoisten och cynikern visar,
att vår sceniska konst förlorat mycket under
de år, då han ej varit verksam annat än vid
kortare gästspel i sina gamla bravourroller,
men tillika, att om han fortsätter på -den
väg, han ånyo beträdt, vi kunna hoppas på
flere bidrag till det galleri af utmejslade, lef-
vande figurer, som hans roller bilda. Det
är sant, att han väntar den uppmärksamme
åskådarens tillmötesgående i att uppfatta hans
intentioner, den rent fysiska kraften i såväl
spel som organ tryter stundom, men i
gengäld bjuder han på en rikedom af fina
observationer, snabba och diskreta växlingar
och en diktion, så mönstergill, flytande och
naturlig på samma gång som konstnärligt
utarbetad, att den i och för sig blifver till en
stor njutning för ett härför känsligt öra och
kommer oss att med svårmod och harm
minnas den tid, då det brukades, att alla talade
vårdadt och väl på scenen.
Fru Wahlenbergs penna är ej
företrädesvis skuren för dramat. Hennes bästa sidor
äro en fin och inträngande observation på
det hvardagliga lifvets små förhållanden och
vanliga människor, det ligger gärna något
hemtrefligt, naturligt och snarare en mild,
kvinnlig känslighet än någon intensivare passion
öfver hennes diktning. Men när fru
Wahlenberg skrifver för scenen, sträcker hon gärna
sina anspråk längre än till att gifva de små
genrebilder, som sannolikt skulle lyckas henne
förträffligt. »Farbror Pål» rymmer sålunda
ganska stora anspråk på grundlig
karakter-teckning och djupgående själsanalys, och vare
det långt från mig att vilja förneka, att
stycket har betydande förtjänster i det afseendet
i Påls och Ingas figurer. Särskildt är det
ett fint psykologiskt drag, att Pål i sista
akten inser, att han tagit fel på sina känslor
för Inga: den gamle hårdnade egoisten, som
aldrig hållit af någon människa, utom de
kvinnor han »varit kär i», upptäcker nu
med ånger och grämelse men på samma gång
till sin egen befrielse, att det finns äfven
andra sätt att tycka om någon än den gröfre
erotikens. Denna utveckling kastär ett sym:
patiskt ljus öfver styckets hufvudperson,
hvilket väl kan behöfvas efter alla de föga
älskvärda drag och sidor vi i föregående akter
lärt känna hos honom, och detta ljus är äkta
och värmande, ingen vanlig teaterbelysning
till sista akten.
Ingas roll, som fru Seelig-Lundberg gifver
varmt och nyanseradt, rymmer ock flere
psykologiska iakttagelser af värde vid sidan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
