Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 5, Maj - Adolf Lindgren: Musikaliska studier. Af M. J. - Ola Hansson: Vägen till lifvet. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
vikt och betydelse för studiet af den
mänskliga odlingens historia. Man följer här med
intresse den lifliga framställning, författaren
gifver af det mer eller mindre trogna sätt,
hvarpå skilda musikepoker och märkesmän
återspeglat tidslynnet, och har han än icke
alltid lyckats undvika konstruktion, något
hvartill som bekant äfven Riehl i ofvannämnda
arbete ofta gör sig skyldig, så följer man
dock med oförminskadt nöje författaren äfven
på de glänsande paradoxernas och vågade
jämförelsernas skimrande men föga tillförlitliga
bana. D:r Lindgren har nämligen just den
ovärderliga talang, som behöfves för att kunna
gifva äfven de mest subjektivt färgade
sammanställningar och omdömen det skimmer af
allmängiltighet, objektivitet, hvarförutan en
kritiker har svårt att skaffa sina yttranden
nödig auktoritet.
Följer så samlingens kanske intressantaste
uppsats, en redogörelse för »Richard
Wagners andliga utveckling», där med ledning af
ett arbete af Hugo Dinger påvisas de olika
faser, denne store konstnärs själslif
genom-lupit alltifrån ungdomsårens auktoritetstro och
till den mysticism, som på hans ålders dagar
frambragte ett verk sådant som Parsifal. Efter
Dresdenupproret blef Wagner genom
bekantskap med Feuerbachs läror ateist, för att fem
år senare ansluta sig till Schopenhauers läror.
Under dessa fem år tillkommo emellertid såväl
de skrifter, där Wagner utvecklade sin
konstteori, som hela texten till
Nibelungen-tetra-logien, något som det ju har sitt stora
intresse att veta. Hvad författaren sedan i
slutet af denna uppsats yttrar om
öfverskat-tandet af Wagners betydelse som dramatiker,
kommer nog att framkalla gensagor. För
min del kan jag dock icke annat än instämma
i hans här uttalade åsikter. Wagner har sin
förnämsta betydelse som komponist, och hans
senare arbeten äro snarare ett slags måleriska
oratorier i kostym äri verkliga dramer, detta
naturligen med undantag för »Mästersångarne».
Till denna uppsats ansluter sig en följande
»om ledmotiv», äfven den särdeles läsvärd.
Af mer allmänt intresse äro dock de tvenne
följande uppsatserna, hvaraf den första
handlar om »den komiska operans företräden».
Författaren häfdar här med talang den
komiska operans konstnärliga företräden framför
serian och påpekar den viktiga roll, som den
gamla buffaoperan haft för hela genrens
utveckling. »Det är icke sant», utropar han
till slut, »att det var Glucks ’Alceste’, som
bragte natur och sanning in i den moderna
operans historia. Nej, det var Pergoleses
’La serva padrona’». »Kunglig seen
—natio-nalscen» är titeln på den andra af dessa
uppsatser, och författaren läser här kraftigt lagen
för vår s. k. nationalscen med anledning af
dess sedan gammalt väl kända forsyndelser
emot den nationela konsten.
Briljant skrifna äro de följande
konstnärssilhuetterna, af hvilka jag särskildt vill
framhålla den om Jenny Lind, där författaren på
ett skarpsinnigt sätt uppdrar en skildring af
den stora sångerskans karakter och
konstnärs-naturel med stöd af samtidas omdömen, af
hvilka en del citeras i den för några år sedan
utkomna digra engelska Lind-biografien.
Den alltigenom underhållande samlingen
afslutas med ett pikant kåseri »I tyska
kyrkans torn», där författaren visar en ny sida
af sin talang. M. J.
OLA HANSSON: VÄGEN TILL LIFVET.
Aschehoug, Kristiania 1896.
Man finner mycket af Ola Hanssons bästa
egenskaper i denna novellsamling.
Framför allt står berättelsen Amors hämd högt genom
kompositionens rena linier, psykologiens
själfulla enkelhet och den stämning af blid,
behärskad melankoli, i hvilken den alldagliga
men gripande handlingen är inväfd — en
stämning, som i denne författares produktion
eljes är rätt sällsynt. Figurerna röra sig
med drömlik säkerhet i ett landskap, hvars
konturer äro ristade med en känslig hand
och hvars färger länge dröja kvar för vårt
inre öga. Novellen tillhör säkert det bästa
Ola Hansson har publicerat på svenska. Äfven
titelnovellen Vägen till lifvet läser man med
starkt intresse. Man har visserligen ett
ögonblick det intrycket, att författaren här
snuddar vid gränsen till den ledsamma kategori
af psykologiska skepparhistorier, som stod i
så hög kurs för några år sedan, då
naturalismen nyss var detroniserad; men detta
intryck öfverröstas af andra, tills författaren
med säker hand leder det hela till ett
lyckligt slut — ett i konstnärlig mening lyckligt
slut. — Dessa båda noveller äro ren
belle-tristik, låt vara att äfven de äga ett doldt
tankeunderlag, eller kanske rättare hvar sitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
