Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 5, Maj - Ola Hansson: Vägen till lifvet. Af Hj. S. - Emil Kleen: Mogen sommar. Af Hj. S. - Karl Erik Forsslund: Skog. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 DAGBOKEN.
Men då man bläddrar igenom en ny bok,
söker man gärna först och sist efter de sidor,
i hvilka författaren har lagt ned det
viktigaste af hvad han på sitt dåvarande stadium
haft att säga. Man finner det här i
Arkimedes’ punkt och Bortom döden. Dessa båda
stycken bekräfta den iakttagelse man redan
förut mer än en gång haft tillfälle att göra
angående Ola Hansson: att icke ens den
abstraktaste tanke påverkar honom annat än
som stämning, och att den endast som sådan
af honom återgifves. Hans resonnemang blifva
på denna väg merendels närmast jämförliga
med en poets mera sinnrika än logiska
advokatyr för de älsklingsidéer, vid hvilka han
mer eller mindre tillfälligt har sugit sig fast.
— Ett svenskt drag för öfrigt.
Till slut ett par ord om Ola Hanssons
stil, sådan den framträder i denna bok. Lika
visst som man här finner sidor, skrifna med
en hänförande verve och flykt, sidor, af hvilka
några måste räknas till den svenska prosans
bästa — lika visst är det, att här också finnas
sidor, hvilkas prosa för kultiverade svenska
öron är en infam musik. Man har gång på
gång rent af svårt att värja sig för det
intrycket, att författaren är på god väg att
glömma sitt modersmål. Man stöter på de
omöjligaste och öfverflödigaste nybildningar,
obrukliga eller rent af obefintliga grammatiska
former; ord, hvilkas valörer ha missuppfattats
och förväxlats med andra; danismer,
germanismer. De egenheter, som eljes bruka
utmärka den skånska skrifarten af vårt språk,
äro här jämförelsevis i minoritet, medan de
former och vändningar, hvilka här, då
författaren gör sitt värsta, gifva stilen dess
särprägel, icke gärna kunna hänföras till någon
som helst skrifart af svenska språket, om icke
möjligen — den oberbayerska.
»Amors hämd» gör likväl i detta
hänseendet ett skarpt markeradt undantag; stilen
flyter i denna novell ren, genomskinlig, nästan
klassisk. Möjligen är den också skrifven för
en del år sedan. Den har ett visst något,
som leder tankarne tillbaka till Bangs bästa
period, då han skref »Ved Vejen» och »Tine».
Hj. S.
EMIL KLEEN: MOGEN SOMMAR.
Gustaf Lindström, Stockholm 1896.
Emil Kleens noveller höra icke till dem
som sätta många idéer i rörelse.
Några vackra skånska landskap; en samling
figurer, af hvilka ingen etsar sig fast i vår
erinring och hvilka alla synas tillhöra den
stora trupp af lösa statister, som novellisten
alltid och när som helst har till sitt
förfogande men som han ogärna anlitar annat än
då han skall skrifva noveller »på föresats»;
och slutligen några novellettmotiv, som man,
om man är någorlunda beläst, tycker sig
känna igen från östan och vestan — det är
det hela. / landsvägsdiket och Minnenas fest
torde vara de bästa bland skisserna; för
öfrigt äro de alla tämligen läsbara, om det
gäller att fördrifva en ledig stund, men föga
därutöfver. Några synnerligt allvarliga
litterära afsikter har väl icke heller författaren
haft med denna bok. Hj. S-
KARL ERIK FORSSLUND: SKOG.
Wahlström & Widstrand, Stockholm 1 896.
£\kog af Karl Erik Forsslund är ett
debut-VI/ arbete och inger som sådant rätt vackra
löften. Författaren synes vilja vara kolorist,
och utan all fråga är han det också i sina
bästa moment. Hans svaghet ligger däremot
i svårigheten att finna och utveckla motiv,
hvilkas djup och betydenhet är af den. art,
att de icke öfverröstas af skildringarnes rent
yttre bravur. Det finns berättelser, i hvilka
han äfven i det hänseendet har lyckats godt
— jag nämner bland dem En positivvisa och
Skugga på berget —; men å andra sidan gör
ett väl stort antal af skisserna intryck af
tämligen tomma stilöfningar. Det säkra är, att
boken skulle verkat vida mer pregnant, om
den varit ungefär hälften så lång. Att här
är talang, lider emellertid intet tvifvel; ty
under och bakom det ymniga bruket och
missbruket af ord har man på många ställen
känningen af ett gemyt, hvars
stämnings-grund är äkta och stark och icke alldaglig.
Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
