Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Konst. Utställningen af gamle mästares handteckningar i Nationalmuseum. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
bladet »Gud uppenbarar sig för Noach».
Kompositionen finnes utförd i Stanza d
Elio-doro i Vatikanen. Den franske målaren
Bonnat lär äga en handteckning med samma ämne,
och är vår Rafael troligen en kopia af
Bon-nats — men möjligen är förhållandet omvändt.
1 alla händelser är mästarens genialiskt raska
teckning mycket väl imiterad. Palma Vechios
Studier för röfvaren på korset» (med påskriften:
Rymodighs museum) äro synnerligen kraftigt
gjorda figurer i tusch.
Talrikare, men framför allt pålitligare, är
tiden efter de store italienarne företrädd. Vi
se först efterklangskonstnärerna, bland hvilka
märkas Michel Angelo-härmaren Volterra med
en vacker karyatid, den af Correggio påverkade
Parmegiano med en lavering i hvitt på
grågrönt papper, en S:t Göran och draken, som
hör till samlingens bästa blad. I en tät skog
synes den ädle riddaren på sin väldiga häst
storma emot odjuret med dess långa flaxande
vingar. Stridsscenen är gifven med
uttrycksfull kraft, men den i skogen bidande jungfrun
är betydligt maniererad i sin onaturligt vridna
hållning.
Men ej blott efterklang, också den nya
tidens nya sträfvanden märka vi. Där är
genuesaren Luca Cambiasos »Madonna med
barnet och S. Anna», en helt och hållet
genreartad seen i holländsk stil. Madonnan är så
helt upptagen af att gifva sitt barn di, och den
heliga Anna sitter så enkelt vid nystfoten och
ser med äkta mormors-ömhet på gruppen, att,
vore ej glorian öfver Marias hufvud, visste
man ej, att det vore Kristus-modern. Där
är Annibale Carraccis stora vackra landskap
med solnedgång och höga träd, Guido
Reni-lärjungen Cignani med sin tämligen sentimentala
och slickade »Maria med barnen Jesus och
Johannes», Guido Reni själf med en naken
kvinnofigur, som med en fladdrande slöja i
händerna och seende bakom sig vandrar med
lätt fot i skyar (möjligen ett af utkasten till den
främsta figuren i hans bekanta fresk »Aurora»).
Vidare träffa vi Renis lärjunge och sedan hans
ovän Simone Cantarini, hvilkens
rödkritstecknin-»Diana och nymfer i badet» är en
synnerligen läckert och elegant utkastad studie för
en större komposition: Actæons förvandling.
Slutligen bör särskildt nämnas det mångsidiga
snillet Salvator Rosa, hvilkens sepialavering
»Jason söfvande draken» är ett verk af en
glödande och stark fantasi, fullt af ett
stormande lif och en kraft, som är spänd till det
yttersta, utan att bågen brister.
Expositionens franska afdelning börjar med
Louis quatorze-stilen med dess pseudoklassiskt
prunkande later à la Corn.eilles dramer. Några
stora blad af Le Brun (Eko och Narcissus)
och Coypel (Bachus och Ariadne) äro barn af
denna till innehållet magra men i formen ofta
ståtligt dekorativa konst, som i S. Bourdons
»Moses funnen af Faraos dotter» med dess
ytterligt långdragna och statuariska figurer
visar sitt snabba öfverslående i en dödande
tråkig manierism. Uppfriskande är det att
därefter möta rococons midt upp i tidens onatur ofta
starkt realistiska och alltid behagfulla konst.
Bouchers kritteckning, en ung promenerande dam
med ett näpet barnansikte, är en förtjusande
graciös uppenbarelse i sin långa sidenklädning
med de stora magnifikt och bredt behandlade
vecken med de fint och lätt påsatta hvita dagrarne.
Intressant är en kopia af Boucher efter
Brouwer (en lada). Den visar nämligen på sätt
och vis ett sammanträffande af rococons
realism med i 6oo-talets nederländska — samma
fenomen, som uppträder i Watteaus kopiering
efter Rubens’ Kermesse (bland W:s
handteckningar i Louvren). Af Watteau själf
presenteras några vackra contre-épreuves (aftryck af
rödkritsteckningar) med eleganta damer och
kavaljerer i växlande situationer.
Borgerlighetens målare par préférence, Chardin,
representeras af en utmärkt kritteckning, en i
läsning fördjupad sittande kvinna, klädd i bahytt
och förkläde, en figur med denna ton af stilla
hemtrefnad och svala doft liksom af rent linne,
hvilka äro så utmärkande för denne mästare.
När man därefter i F. Sablets »Venus sörjande
vid Adonis lik» får se en representant för
nyantiken mot slutet af 1700-talet, verkar det
som en kall dusch och som en gengångare.
Det är ett dekorativt och präktigt stycke,
men den inre tomheten i dessa uttryckslösa
och skrytsamt skulpturala gestalter är ännu
större än i Louis XIV-bladen.
Den nederländska afdelningen har att
uppvisa ett märkligt blad af Lucas v■ Leyden, »
Korsfästelsen,» stor sepiateckning till ett
kopparstick af samme mästare, vidare ett par s. k.
Rembrandt (den ena mycket osäker, den
andra, ett landskap, utan någon större
märklighet) ett par Rubens, hvaribland en
vildsvinsjagt, af samma komposition som två taflor i
Dresden. Romanisterna äro väl representerade,
såsom Spranger och Bloemart med mytologiska
figurer, Glauber (»Polidoro») med ett par
klassiska landskap i bister och violett i
Pous-sinernas stil, Strået (»Stradano») med två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
