Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Konst. Utställningen af gamle mästares handteckningar i Nationalmuseum. Af John Kruse - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
ståtliga krigsscener, hvilka med sitt
stridsvimmel och sin anläggning röja, att mästaren
var van att rita för det toskanska furstehusets
gobelin-väfvare. Den gamle Pieter Breughel
förekommer med en förträfflig bonde-scen med
kraftiga och mustiga figurer. Hvad det hela
skall föreställa, är något dunkelt, men icke
otroligt är att »Bonde-Breughel» här velat,
som så ofta i sina bilder, illustrera ett
ord-’ språk af lefnadsvist innehåll. Bland figurerna
minnes man särskildt den trasige pojken, som
med ett så intensivt allvar ägnar sig åt den
hedervärda sysselsättningen att vittja en
gammal bondes intet ondt anande penningväska.
Den senare holländska genren företrädes af
Begås ypperliga i tusch och rödkrita tecknade
krogbild med dess kurtisscen af en grofkornig
humor i Jan Steens art.
Tysklands konst representeras af två
märkliga blad. Det ena, af okänd mästare
(möjligen Martin Schön) är en cirkelrund bild i
hvitt på svartblå botten. En man i gammal-
tysk dräkt sitter i sin kammare på ett
upp-och nedvändt kar och sysslar med elden i
kaminen, där maten kokar i en hängande
gryta. Den unge mannen, hvars sällskap
utgöres af två hundar, är antagligen en jägare,
som tillreder en måltid af nyss fälldt villebråd.
Bilden verkar i sin mörka ton som ett
gammalt clair-obscur-träsnitt.
Det andra tyska bladet är af ingen
ringare än Albrecht Diirer, signeradt med
mästarens äkta monogram och dateradt 1523.
Det är en med silfverstift utförd bild af en
ung kvinna med rena, vackra drag. Kring
hufvudet med dess ädelt böjda näsa,
välfor-made lilla mun och energiska haka bär hon
ett mjukt dok, som faller ned på bröstet.
Ett underbart vackert blad af en oändlig
finhet och själfullhet! Och hvilken magistral,
lugn säkerhet i dessa glesa streck! Bättre
än med detta lilla nobla verk af den store
Nürnbergermästaren kunna vi icke afsluta
vår revy. J. K—e.
MUSIK.
K. OPERAN.
Juni 2. Ur Gustaf Vasas saga. 2:dra akten af
»Gustaf Vasa».
» 3. Leonora.
» 5. 3 akter af »Den bergtagna». Kör ur
»Vikingarne». Tablå.
Konsertlifvet hade afstannat redan i början
af maj; med den första veckan af juni
månad afslutade äfven Operan sin verksamhet
för säsongen. Repertoaren för juni upptog
bland annat äfven Gustaf Vasa-programmet,
som då upplefde sin sjunde eller åttonde
föreställning, och alltså tycks ha blifvit ganska
populärt, om det också icke kunde fröjda sig åt
en sådan succés pyramidal, som Gustaf
Adolfstablåerna i fjol. Tablåer tyckas emellertid
helt hastigt ha blifvit högsta modet här i
Stockholm efter att länge ha ansetts så
gammalmodiga som möjligt. Operan firade Gustaf
Adolfsminnet med tablåer och vers af Daniel
Fallström, och i år firade man äfven Gustaf
Vasas minne med tablåer och vers af Daniel
Fallström. Till denna tablåcykel »Ur Gustaf
Vasas saga», som redan fått sitt omnämnande
på annat ställe i »Ord och bilds» spalter, hade
man beställt särskild musik af hr Hallén, som
äfven han tycks ha kommit på modet och
det i den grad, att man nästa säsong till och
med ämnar bestå »Harald Viking» äran af
en repris. Hvem hade ännu för ett par, tre
år sedan kunnat tro något dylikt?
Emellertid förjänar ju en så framstående
komponist som hr Hallén väl att en gång
efter alla kalamiteter komma på modet, äfven
han, och hvad nu hans musik till Gustaf
Vasa-tablåerna beträffar, så skulle det förvåna
mig, om den icke ernådde verklig popularitet,
ty något på samma gång så karakteristiskt
och glansfullt anslående har hr Hallén väl
knappast någonsin skrifvit. Han har till och
och med lyckats att få in något af verklig
tidskarakter delvis genom lån af lämpliga
gammalsvenska melodier såsom den präktiga
Orsa-marschen, som nu i Halléns klangfulla
orkesterskrud gör en utmärkt effekt. An mer
präktig är den ståtliga Vasamarschen (vid intåget
i Stockholm), kanske i sitt slag den mest lyckade
svenska marsch allt sedan Södermans dagar.
Ett vackert stycke är äfven Margits af fru
Linden uttrycksfullt deklamerade ballad, som
komponisten skrifvit i modern nordisk stil à la
Grieg eller Heise. Den förbindande musiken
har äfven i allmänhet lyckats godt, och endast
öfvergående stores stämningen af det väl
mal-à-propos uppdykande Hundings-motivet ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
