Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 7, Aug. - Litteratur. Ellen Idström: Mademoiselle Blanche. Af F. Cbg - Harold Gote: Lejonets unge. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
trött och blasé, återkommit till
fädernehemmet för att pröfva på äktenskapet såsom sista
räddningsmedlet från lifslcda. Kärleken till
mademoiselle Blanche — alias Märta Blanche
Louise etc. Kronsköld till Kronsköldsnäs —
icke endast återgifver honom lifslust utan
omskapar den dådlöse mannen till en energisk
social reformator. Men mademoiselle Blanche
har försvunnit utan att lämna minsta spår
efter sig. Ett helt halft år får herren till
Uppbärga luttras i pröfningens och
försakelsens skola, innan han slutligen en vacker
sommardag återfinner sin sköna, hvilken vistas
på det närbelägna sanatoriet, »sofvande på
hans egen mark, bland hans egna
ljungblommor». Ännu ett halfår och litet därtill går
dock om, innan mademoiselle erkänner sig
besegrad. Och detta sker först, då
friherrinnan Mina, en förträffligt tecknad typ, åtagit
sig rollen af »deus ex machina» och på en
utländsk resa sammanför de unga tu.
Romanen slutar, som en gammal hederlig roman
bör sluta, med giftermål, men icke ett
giftermål i den gamla vanliga stilen med ett
ståtligt bröllop, lysningspresenter, skåltal och
tidningsreferat. De älskande äro moderna,
själfständigt anlagda nutidsmänniskor, som helst
gå egna vägar trots fru Minas tårar och rop
på skandal. Vigsel i en liten tysk landskyrka
kan ju icke vara lika kraftig som å ett af
Stockholms finaste hotell.
Man har hos oss blifvit så ovan vid
diktning af detta slag — åtminstone af våra
talangfulla författare — att man står litet
villrådig inför en sådan litterär produkt som
m:lle Blanche. I vår analyserande tid vill man
i konsten som i lifvet ha svar på ett
»hvarför». Vi nästan fordra, att en tanke, alstrad
af hjärtelag och människokärlek, skall uppbära
de karakterer och lifsöden, som skildras.
Att fru Idströms talang är för god att
ägnas åt rent mekanisk romanfabrikation, därpå
har man bevis äfven i nu föreliggande arbete.
»Taflan vore bra — om icke hufvudfigurerna
skämde bort henne» är ett uttryck som skulle
kunna tillämpas på m:lle Blanche. Bifigurerna
äro afgjordt bäst lyckade. Bredvid
friherrinnan Minas och fröken Sidsels präktigt
återgifna bilder står sanatorieläkarens gripande
lilla idyll om trofast kärlek, fint tänkt och
fint framställd. Här återfinner man något af
det varma underlag af medkänsla för de af
författarinnan skildrade personerna, hvarpå hi-
storierna om »Lille-Sven» och »En farlig dröm»
hvila. Beskrifningen på sanatoriet läser man
med mycket nöje. Likaså äro fröknarna Brun
och Märtas lif hos dem godt tecknade.
Naturskildringarna äro originela och tilltalande.
Hvad som brister i Ellen Idströms
författarskap är: koncentration, sordin och
retouchering. (Kritikern kan misstänkas ha
blifvit smittad af m:lle Blanches franska.)
Tekniska fel äro dock de lättaste att afhjälpa;
därtill tarfvas ju endast en smula
uppmärksamhet och noggrannhet.
Jag skulle vilja till författarinnans fromma
påminna om några uttalanden af G. Brandes
i »Hovedstrømninger», rörande det etiska
motivet i diktningen: »Under all den
osäkerhet och det tvifvel, hvaraf vi äro omringade,
är det ett, som är visst och icke låter sig
bortdisputeras — det är lidandet. Och lika
säkert som lidandet är förmånen af
hugsva-lelsen och befrielsen. Man kan gå med
hufvudet fullt af vacklande och tvifvel, veta
hvarken ut eller in om hvad man skall tro eller
göra. Men i det ögonblick man på sin väg
uppdagar någon, som fått sina fingrar i kläm,
att en eller annan tung dörr smällt igen om
en medmänniskas hand, då råda icke längre
tvifvel om hvad man har att göra: man måste
se till att få dörren upp och handen ut.
Och nu träffar det sig så lyckligt, eller
så olyckligt, att här alltid är en hel mängd,
som hafva fått fingrarna i kläm, en hel mängd
som lida, som ligga bundna i många slags
bojor, okunnighetens, beroendets, dumhetens
och träldomens bojor. Dessa måste vi
befria, och däråt må vårt lif som vår poesi
-— litterära verksamhet — ägnas.
Romantikern jagar egoistiskt efter sin
personliga lycka och menar, att han själf är af
oändlig vikt. Den nya tidens son vill icke
speja upp till himlen efter sin stjärna eller
ut i horizonten efter den »blå blomman».
Han vill handla. Han förstår hvad Goethe
menade med att låta Wilhelm Meister sluta
som läkare. Det gifves intet annat: »Vi må
alla blifva läkare, äfven diktaren.»
F. Cbg.
HAROLD GOTE: LEJONETS UNGE.
Nutidsskildring i 4 akter. Stockholm, Wahlström
& Widstrand.
En djärf socialreformatorisk skriftställare
vid namn Leire har genom sina skrifter
ställt sig som »Varg i veum» gent emot det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
