Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 8, Aug. - Litteratur. Julius Lange. † den 20 augusti 1896. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 DAGBOKEN.
Lange har uppvisat, att det inom
konsthistorien finnes ett slags motsvarighet till de
komparativa naturvetenskaperna, och det är
hvad han i motsättning till individernas och
skolornas historia kallar motivens historia.
Han utgår därifrån, att det finnes motiv som
äro gemensamma för en hel period af
konstnärer och som utgöra det material, hvaraf
den enskilde konstnären utdanar sin konst.
Dessa motiv, hvilkas omfång i tid och rum
den enskilde konstnären ej kan öfverskåda,
äro de gifna förutsättningarne för hans
verksamhet och uppträda än som hans herrar och
än som hans tjänare.
Inom arkitekturhistorien har Viollet le Duc
behandlat den franska medeltiden och Jacob
Burckhardt den italienska renässansen
väsentligen ur synpunkten af motivens historia, som
ju också inom denna gren af konsten ligger
i mest öppen dag. Men Lange är den, som
har uppställt problemet konstfilosofiskt i hela
dess allmängiltighet och som har företagit sig
den ojämförligt mest fordrande delen af
uppgiften, nämligen att gifva hvad han blygsamt
kallar en skiss i stor måttstock af
människoframställningens historia.
Af denna föreligger i tryck allenast första
bandet (»Billedkunstens Fremstilling af
Menneskeskikkelsen i dens ældste Periode, indtil
Højdepunktet af den græske Kunst.»
Köbenhavn 1892), men redan i detta uppgifver
författaren, att största delen af fortsättningen
är färdig. Till »motivens historia» höra
äfven »Sergel og Thorvaldsen» (Köbenhavn
1 886) samt en mängd enstaka studier,
offentliggjorda på olika håll och tillräckligt
omfattande för att samlade kunna utgöra ett tjockt
band.
Genom hela Langes lif fortgick arbetet på
det vetenskapliga genomförandet af hans
»naturliga system» inom konsthistorien. Men
han var icke en vetenskapsman med fri
disposition öfver sin tid. Såsom först docent,
därefter professor vid Köpenhamns universitet
hade han att upprätthålla de konsthistoriska
föreläsningarne. Några ord, som han yttrat
om sin uppgift som föreläsare, äro så
förträffliga och så karakteristiska, att jag ej kan
underlåta att här citera dem: »Det har varit
min ständiga sysselsättning att föreläsa i min
vetenskap för åhörare, som själfva icke voro
fackmän och om hvilka jag för det mesta icke
visste synnerligen mycket mera, än att de
voro människor likasom jag själf. Detta är
från rent akademisk synpunkt föga uppmunt-
rande för en lärare i en vetenskap, och för
en lärare, som icke själf har tillräckligt
behof af ideligen förnyade studier och
undersökningar, kan det medföra en frestelse till
att behandla stoftet ytligt och »populärt» i
ordets dåliga betydelse. Men dessa
förutsättningar erbjuda också en fördel; jag tror mig
till och med med rätta kunna säga: en
fördel i verkligt vetenskapligt hänseende.
De kräfva nämligen, att man ständigt
framhåller kärnan och låter skalen ligga; de gifva
ovillkorligen en anvisning på vetenskapens
uppgift, som alltid har sin motsvarighet i ett
rent mänskligt intresse. Med hänsyn till
vetenskapens uppgifter är en dylik belägenhet
mera vägledande än verksamheten inom en
lärdomsanstalts fyra väggar, där man är utsatt för
att förlora sig i saker, som framtiden
kommer att förklara för öfverflödiga och
intetsägande. Men med hänsyn till arbetet för att
lösa dessa uppgifter äro den onekligen sträng
nog och kan medföra många tvifvel, som
äro besparade den, som kan mera gå till väga
efter förut profvade metoder.»
Detta är icke det vanliga programmet för
akademiska föreläsningar, men det är ett
uttalande af önskningsmål med hänsyn till dem,
som det torde vara högst få förunnadt att
fylla, då de förutsätta stort behärskande af
stoffet, stor förmåga af konstnärlig
framställning, frihet från all lärdomshögfärd och ett
vaket samvete både gent emot de studerande
och gent emot vetenskapen. Den som äger
alla ’dessa förutsättningar —• och dem ägde
Lange —, han besitter också den äkta
humanitetens företräden — och Lange var också
typen af en human natur, som mötte lifvets
motgångar med orubbadt lugn, frimodighet och
värdighet.
Dessa motgångar bestodo emellertid icke —
det kan måhända inför en svensk allmänhet
behöfva påpekas — i svårigheter att fullfölja
de i ekonomiskt hänseende mycket fordrande
konststudierna. Medel till deras understöd
finnas i Danmark att tillgå så mycket som
det behöfves, tack vare så väl regeringens
och representationens frikostighet i beviljandet
af anslag till sådana ändamål som den af den
äldre Jacobsen donerade Carlsbergsfonden till
främjande af vetenskapliga arbeten. Det
saknades aldrig anslag, när Lange ville resa, och
det var tack vare sina täta, merendels
kortvariga resor som han, oaktadt sin stränga
princip att ej yttra sig om annat än hvad
han sett med egna ögon, i sina forskningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
