Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 8, Aug. - Musik. Wagner-festspelen i Bayreuth. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
engelske skriftställaren Houston Stewart
Chamberlain. Wagnerteatern har allt mer och mer
blifvit kosmopolitisk, turistströmmen har hittat
reda på vägen till Bayreuth. Att detta
sakernas nya tillstånd icke behagat Wagners
gamla vänner, är icke att undra på, och efter
vissa tecken att döma torde man snart få
upplefva wagnerianernas splittring i två olika
partier.
Den som gjort sig till målsman för de
äldre Wagnervännerna är »Allgemeine
Mu-sikzeitungs» fruktade och ansedde redaktör,
Otto Lessmann, som i sin berättelse om den
första Nibelungen-cykeln (19—22 juli 96)
öppet bryter stafven öfver fru Cosima och
hennes åtgöranden och det i följande ampra
ordalag: »Ovillkorligt påtränger sig
jämförelsen med 1876! Den yngsta, ännu gröna
generation, som finner sitt behag i tillbedjandet
af fru Cosima och hennes förhoppningsfulle
ättling» (den unge dirigenten Siegfried
Wagner) »bemödar sig visserligen krampaktigt att
tränga de äldre ’Wagnerianerna’ och deras
’vetande’ undan, men detta går dock icke så
lätt. Då dessa unga herrar i pojkaktigt
öfvermod tro sig ha rättighet att elda upp sig
med sin lilla entusiasm, pockande på hvad
de läst, hört och själfva framkonstruerat, så
förbise de dock, hvad de äldre anhängarne
till Wagner och hans stora konsttanke
Bayreuth under mästarens ögon uppleft■ Så
djupt-gående mångfaldigt intrycket af detta års
festspel än må vara, så starkt gripna i första
rummet de må hafva känt sig, som nu i
Bayreuth öfverhufvud för första gången hafva
sett och hört »Nibelungen-ringen», så är detta
intryck dock icke alls att förlikna med det
1876 emottagna. Då kände man, trots alla
i beskaffenheten af den för-wagnerska
scentekniken grundade brister, med fullaste
tydlighet, att en jätteande i oemotståndligt
alstrings-behof och mognaste konstnärliga medvetande
låtit en ny värld uppstå för våra ögon; nu
ser man ett dvärgsläkte bemöda sig att synas
så stort och klokt som, ja till och med ännu
större och klokare än skaparen af det
underbara konstverket och dess första
lefvande-görelse (Verlebendigung). 1 allt ser man
festspelens nuvarande ledarinna sträfva efter att
gifva något annat, än det som Wagner gaf
1876; och om man äfven aldrig så
beredvilligt medgifver, att scentekniken under
inflytande af de första festspelen på oväntadt vis
utvecklat sig, och om man också måste
önska att se dessa förbättringar i fullaste
mått stälda i Bayreuth-företagets tjänst, så
är det dock ett, hvarvid man framför allt
bör hålla fast: mästarens vilja, sådan den
1876 uppenbarat sig! Detta har i år i flera
hänseenden icke skett, och där denna
underlåtenhet träder i dagen, där ser man de
olycksaliga följderna af en visserligen
vilje-kraftig men skadebringande dilettantism.»
Efter en skarp granskning af den sceniska
utstyrseln fortsätter Lessmann: »Dock
ändtligen nog om dessayttre omständigheter, på hvilka
jag kanske skulle lagt mindre vikt, om icke
»arfvingen till Bayreuth» nyiigen genom ett
i oförfalskad kriastil (Quartaner-Deutsch)
skrifvet bref hade uttalat, hvilka de i spetsen för
Bayreuth-företaget stående personligheternas
uppgifter äro. Icke först och främst
dirigenttalang är det som kommer i betraktande,
utan hufvudvikten ligger på helt andra saker,
nämligen på en riktig blick för hvad scenen
är, hvad de olika dramatiska situationerna
fordra, såväl i det deklamatoriska som hvad
beträffar mimiken; vidare på hur man förstår
att göra massorna lefvande, rörliga etc.
Korteligen, dirigenten spelar i Bayreuth den andra
rollen. Det har hans far sedan gammalt
uttalat, i det att dirigenterna blott hade att
utföra hans befallningar. Men att de flesta
dirigenterna föga förstå sig på det sceniska,
det skola de herrarna själfva öppet tillstå, o.
s. v. — Nå, detta stolta, förmätna språk är
icke rätt att bringa i samklang med hvad
som presterades, ty det mest lofvärda vid
detta års uppförande bjöd dirigenten Hans
Richter med sin förträffliga orkester, bjöd
professor Brückner med några af sina underbara
dekorationer, och bjödo enstaka af de
medverkande konstnärerna. För att se, huru
framställarne, solister liksom kör, helt
ogene-radt fingo, obekymrade om de medspelande,
sjunga vända mot publiken, hur mödosamt
instuderade, schablonaktiga ställningar och
rörelser utföras och andra sceniska ting försiggå,
som icke motsvara de olika dramatiska
situationernas kraf, därför behöfver man
sannerligen icke resa till Bayreuth, och om man
icke i detta hänseende förfar försiktigare
och mer konstnärligt än i år, då är
Bayreuth ägnadt att skada i stället för att höja
smaken hos den internationela publik, som
strömmar dit, och åt de skådebanor, för hvilka
det vill och måste vara en förebild, gifver
det ett dåligt exempel. Herr Siegfried
Wagner synes alldeles icke veta, hvilken
betydelse hans store fader tillmätte dirigentens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
