Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 8, Aug. - Musik. Wagner-festspelen i Bayreuth. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 4
DAGBOKEN.
verksamhet i teatern; från Richard Wagner
förskrifver sig den fordran, att dirigenten
måste hafva obetingadt inflytande på regien,
om annars ett fullständigt samförstånd mellan
musiken och det sceniska skall kunna uppnås.
Några få teaterledare hafva också varit så
förståndiga att gifva full handlingsfrihet bredvid och
öfver regissören åt sina dirigenter, hvilka trots
herr Siegfried Wagners motsatta åsikt dock
alltid förstå mer af, hvad teater är, än så
mången af sina vänner som dirigent-geni firad
begynnande scenledare förstår af
dirigeringskonsten; och de hafva icke farit illa däraf.
De ledande personligheterna i Bayreuth
gjorde dock väl i att först sopa rent för sin
egen dörr, ty om sceniska oarter, sådana
som i år, massvis kunde anmärkas, skulle bli
»stilenliga» på festspelhusets skådebana, då
har den sista timmen också slagit för ett
konstnärligt företag, hvars fortbestånd blott
så länge är en nödvändighet för vårt
konst-lif, som det ledes i sin skapares anda.»
Som man hör, ord och inga visor. Hvad
Siegfried Wagners förmåga som dirigent
beträffar, så tycks den vara särdeles omtvistad;
att han har begåfning torde dock vara visst.
Senast lär han, efter hvad en svensk
musikanmälare haft att förtälja, haft stor framgång
i Bayreuth, där han nyligen dirigerat den
fjärde af årets Nibelungen-cykler. I
förbigående kan anmärkas, att Felix Weingartner,
Berlinoperans geniale dirigent, i sin lilla
förträffliga skrift »Ueber das Dirigiren» skarpt
angripit Siegfr. Wagner, som han betecknar som
den kanske mest öfverdrifne rubato-dirigent,
han någonsin hört.
Äfven från andra håll ingå emellertid
underrättelser, som tyckas tyda på, att äfven
i Bayreuth icke allt är guld, som glimmar.
Allmänt berömmes dock orkestern och
dirigenterna, Richter såväl som Mottl, den
senare operans i Karlsruhe berömde
kapellmästare eller general-musik-direktör, som
titeln lyder, hvilken i Bayreuth förut på ett
mönstergilt sätt dirigerat Tristan. Brückners
dekorationer berömmas äfven allmänt,
hvaremot kostymerna, till hvilka den geniale Hans
Thoma uppgjort ritningarna, såväl af
Less-man som af flera andra skarpt klandrats.
De lära dock vara mycket måleriska, och
d:r Schoenaich i Neue Mu^ikalische Presse
(Wien) har bl. a. varmt tagit dem i försvar.
Af de uppträdande solisterna tycks priset
ganska allmänt tillerkännas fru Rosa Sucher, som i
hög grad öfverraskat och förvånat som Sieglinde
och med denna storstilade prestation bragt
alla dem till tystnad, hvilka trott, att hennes
tid redan var all. Däremot tyckes den
berömda sångerskan Lilli Lehmann, också en af
det gamla gardet, icke fullt ha tillfredsställt
som Brünnhilde, hvilket till någon del kunde
bero därpå, att hon, som nyligen genomgått en
operation, icke under första cykeln var rätt
disponerad. Hennes sångkonst berömmes dock
allmänt. Vår landsmaninna, fru Ellen
Gul-branson, som alternerat med fru Lehmann,
har gjort mycken lycka. Hennes
Brünnhilde har betagit genom ungdom och
frai-cheur så i apparition som stämma, och både
i Valkyrian och i Götterdämmerung skall hon
ha gjort ett betydande intryck. Däremot
lär hon icke fullt ha lyckats i Sigfried, hvars
enda. Brünnhilde-scen också äfven vokalt är
i hög grad fordrande. Som bevis på, hur
olika omdömena kunna vara, kan jag
slutligen nämna, att under det Dresden-kritikern
Artur Seidl betecknar fru Gulbransons
prestation som »göttlich», den icke mindre kände
Leipzig-kritikern Martin Krause just anser,
att hon saknar den gudomliga gnistan.
Samma kritiker saknar i hennes sång äfven
»wuchtige Accente», hvilket icke är så
underligt, då fru Gulbranson, som utbildats af
Marchesi, icke äger något egentligt tyskt
sångsätt. Att vi under vinterns lopp här i
Stockholm bli satta i tillfälle att höra henne
i Valkyrian är emellertid att taga alldeles
för gifvet. Detta i förbigående.
En annan svensk, som medverkat,
Johannes Elmblad, lär ha sjungit jätten Fafners parti
mycket karakteristiskt. Af de öfriga
fram-stodo gamle Vogl, som lär ha sjungit Loge
nästan lika friskt som för 20 år sedan, den
utmärkta altsångerskan Schumann-Heink från
Hamburg och fru Brema från London, hvars
Fricka tycks ha varit något alldeles utmärkt.
Perron (från Dresden) som Wotan höjde sig
icke öfver medelmåttan. Särdeles
karakters-full var däremot Friedrichs som dvärgen
Al-berich, hvilkens parti i Rheingold på grund af
öfverlägsenheten i utförandet lär ha gjort sig
gällande framför Wotans, hvilket enligt
Less-mann lär ha gifvit hela denna dram en
alldeles ny prägel. Tenorerna tyckas i
allmänhet ha varit mindre betydande, ehuru den
unge Burgstaller, utgången från
Bayreuthskolan, lär vara lofvande.
M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
