Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dagboken. Bilaga till Ord och bild
- N:r 9, Sept.
- Konst. Nya galleriverk. Af John Kruse
- Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
tensteinska galleriet i Wien utgifvit ett arbete
af Wilhelm Bode, försedt med talrika
afbildningar i texten och åtföljdt af 37
konstbilagor, bestående af stick och raderingar efter
taflor af Botticelli, Caravaggio, van Dyck, Frans
Hals, Hobbema, Rembrandt, Rubens, Steen m. fl.
Denna betydande tafvelsamling har förut
ej reproducerats. Ifrågavarande publikations
pris är 60 mark för häftadt exemplar.
Det vore, särskildt ur konstforskningens
synpunkt, önskvärdt, att alla, eller åtminstone de
mera betydande, af de i detta och närmast
föregående häfte omtalade galleriverken kunde
in-förlifvas med svenska statens samlingar.
, __J. K—e.
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
K. Dramatiska teatern.
Sept. i. Vindrufvor. Bagatell på vers i 1 akt af
Fredrik Nycander.
Kardborrar. Komedi i 1 akt af Ernst
Lundqvist.
Ett resande teatersällskap. Lustspel med
sång i 2 akter af August Blanche
(repris).
» 17. Undangömd lycka. Skådespel i 3 akter
af Hermann Sudermann. Öfvers, af
Frans Hedberg.
Södra teatern.
Sept. 2. Guldspindeln. Lustspel i 4 akter af Franz
von Schönthan. Fri öfversättning.
» 12 .En prisgåta. Lustspel i 4 akter af Rud.
Kneisel. Fri öfversättning af Oscar
Wijkander.
Vasateatern.
Sept. 12. Generaldirektören. Lustspel i 3 akter af
Alexandre Bisson. Öfversättning.
*
Den synpunkt, från hvilken herr
Sudermann ser på lifvet, när han skrifver
dramer, är klass-skillnadens. Det är det stora
svalget mellan huset åt gatan och huset inpå
gården, mellan det stora kontinentala
konst-närslifvet och det småborgerliga hemmet i
provinsstaden, mellan det friherrliga slottet
och det tarfliga rektorsboställets lilla vrå som
gifver uppslag till den konflikt, ur hvilken
dessa stycken få sin handling och deras
figurer sin karaktersutveckling. Ingenstädes
behandlar författaren dessa frågor tendensiöst;
han säger blott »det är så» och upplyser ej
ens om i hvad mån han finner de olika
krafven där uppifrån och där nerifrån berättigade.
Men på en sak tyckes han vara viss: vi
äro ej i första hand människor, som känna,
tänka och sträfva, alla på ungefär samma sätt,
vi äro först och främst samhällsmedlemmar
och skola lefva vårt lif i ett visst lager af
samhället med kärlek till dem som tillhöra
samma lager, medlidande eller förakt för dem
som tillhöra ett lägre och hat eller afund för
dem som tillhöra ett högre. Och det går ej
att omplanta sig, d. v. s att lefva i ett lager
utan att bryta fullständigt med det man förut
tillhört. Robert Heinicke kan aldrig mera
förstå eller förstås af sina föräldrar, Magda
måste lämna hemmet, dit hon kom för att
sprida glädje men öfver hvilket hon bragt
sorg och död, och när ridån faller efter sista
akten af »Undangömd lycka», tror hvarken
författaren eller åskådaren på verklig lycka i
det Wiedemannska hemmet. Där kommer att
finnas två goda, plikttrogna människors lugna
medvetande att de gjort sin plikt, ömsesidig
aktning och tillgifvenhet, men icke ett uns
af den lefvande lycka, hvarom Elisabeth drömt
under sin ungdom på slottet och som hon
smakat i ett enda flyktigt ögonblick, när hon
slöts i baron Röcknitz’ famn, en stund som
kostade hennes själs lugn och nära nog
hennes lif.
Denna grundåskådning har utan tvifvel sitt
berättigande, den bekräftas nog mången gång
af det alldagliga lifvet, men som enda
diktmotiv, som återkommande sanning är den
något för prosaisk och genom densamma
vidlåder gärna något klumpigt, »brackigt»
diktverket i dess helhet. Sådan tyckes mig den
hufvudanmärkning vara, som kan riktas mot
»Undangömd lycka». Är Elisabeth den rika
natur, som förf. gifver henne ut för att vara,
för hon ovillkorligen med sig till
rektorsbostället den ideela delen af det friherrliga
slottets finess och saknar då ej den materiela
nog djupt för att styckets tragiska tyngdpunkt
skall få ligga där. Och ligger den ej där
utan däri att hon flyr den man hon älskar och
kastar sig i armarna på en annan, då kräfver
den saken en djupare analys än den här fått,
ty i den punkten har vår allmänna etik
hunnit fram till den ibsenska ståndpunkten, att
den kvinnan vanhedrar sig själf, som så gör,
om hon ej kan glömma den andra. En viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0714.html
