Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
Denne sångare har för öfrigt fått försöka
sig i en hel del smärre partier, där han fått
upptaga hr Johanssons fallna mantel.
Hvarken som Monostatos, Smugglarhöfdingen eller
Miller (i »Nürnbergerdockan») gick han dock
upp mot denne verkligt förträfflige komiske
sångare, som det var ett stort och oförlåtligt
missgrepp af operadirektionen att släppa ifrån
sig. Låt oss hoppas, att denna faute ännu
står att reparera. Som Miller var hr
Forsell för öfrigt icke oäfven, och särskildt hade
hans sång där förtjänat beröm, om han icke
hade sökt briljera med några ytterst
obehagliga, höga jodeltoner, absolut olämpliga för
sång, som vill göra anspråk på att vara
konstnärlig. I dockans parti briljerade fröken
Karlsohn med sin koloratur, men sjöng
icke alltigenom tillräckligt elegant, så bör
t. ex. fraserna vid dockans uppvaknande
sjungas mezza-voce. Nyanseringen är icke
fröken Karlsohns starka sida, och icke äger hon
heller den komiska verv, som fru Edling på
sin tid här utvecklade. Emellertid är det
alla anmärkningar till trots alltjämt samme
nöje att höra denna sångerska, hvars stämma
fortfarande för det mesta äger en verkligt
ungdomlig charme. Hr Henrikson är ganska
lustig som Donathan, ehuru det för honom
i dvlika roller tryter något med
ungdomligheten, och hr Brag förträffligt på sin plats
som gamle Cornelius.
Däremot passar han icke alls som
buffa-sångare, såsom hans utförande af Dulcamaras
aria ånyo visade, ehuru han i spelet här hade
sina pointer. En alltigenom förträfflig
Dul-camara fick man vid en följande föreställning
af» Kärleksdrycken» höra, då partiet sjöngs af
hr Forsell, som här alternerade och i denna
opera gaf det mest konstnärligt fullödiga, han
hittills åstadkommit. Mimik, uppträdande,
replikering, parlando, allt var här lika
förträffligt. I arian och ett par af duetterna visade
hr Forsell dessutom prof på en vokal teknik,
som hos oss icke är så alldeles vanlig.
Operan gafs i öfrigt som på elevspektakel. Hr
Lemons misslyckade Nemorino har jag redan
nämnt, och fröken Kragballe utmärkte sig
som Adina visserligen för ledig koloratur och
täck apparition, men saknade initiativ och
fart i spelet samt rytm och energi i sången.
Hr Lejdström, som har en präktig röst, var
däremot ganska duktig som sergeanten, ehuru
han kunnat frasera något finare.
Både fröken Kragballe och hr Lejdström
voro däremot betydligt mer till sin fördel som
Susanna och Figaro, hvilket visar, att
krafterna äfven hos så opröfvade förmågor kunna
växa med uppgifterna. Fröken Kragballes
Susanna var för den, som minnes hennes
tafatta framställning och dilettantartade sång
som Martha och Pamina en glädjande
öfverraskning. Icke som skulle hon helt ha uppfyllt de
fordringar, som partiet ställer, ty dialogen
kunde, äfven frånsedt den störande brytningen, ha
framförts betydligt mer uddigt och spirituelt
och hela framställningen ägt mer säkerhet, men
det låg dock i hennes spel ofta lynne och en
viss fart, hvartill kom, att det hela på
verksammaste sätt understöddes af en briljant
apparition. Susanna bör äga en sydländsk,
strålande skönhet, och att fröken Kragballe i
detta afseende kan tillfredsställa alla rimliga
anspråk är ett högst afsevärdt pius till
hennes öfriga förtjänster. Sången är visserligen
icke ännu fullt artistisk, framför allt saknas
klassisk stil, och i höjden är intonationen
understundom något sväfvande, men fröken
Krag-balle har dock i detta parti visat, att hon
äger både en vacker röst, något som man
visste förut, och en ganska aktningsvärd grad
af teknisk utbildning, något som var en
öfverraskning. Man sjunger icke så svåra
saker som Susannas trädgårdsaria och
alkov-scenen så pass korrekt, som fröken
Krag-baile nu gjorde, om man icke äger en viss
teknik. Hr Lejdström var som sagdt äfven
till sin fördel, om han också än mindre
tillfredsställer rent artistiska anspråk, men han
förde sig ledigt och smidigt och visade
momentant god uppfattning för rollens
innebörd. Så lyckades särskildt den sista akten
öfver förväntan. Ironien och
överlägsenheten hos den listige Figaro kom dock icke
till sin rätt, hr Lejdström kan icke ännu
behärska sitt minspel och har dessutom för
litet kvicksilfver i kroppen. För öfrigt bör
han komma i håg, att Figaro nog har sin
heder, men att han icke gärna kan tänkas
vare sig naiv eller trohjärtad. Litet mindre
af svensk hederlighet alltså, och hr Lejdström
är redan nu acceptabel i rollen. Att han
icke har tysk gröt i halsen, såsom en annan
af våra senaste Figaroframställare, skadar icke
heller. Hr Lejdströms sång är emellertid tills
vidare mer lofvande än egentligt artistisk,
dock lyckas han rätt bra med sina bägge
arior; den berömda cavatinan »Om ni vill
dansa, bästa herr grefve» kan han däremot
icke sjunga. Af de öfriga nya
rollinnehaf-varne kunde hr Forsell varit en karakters-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
