Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 11, Nov. - Johan Vising: Dante. Af H. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
skap mera träda tillbaka för att lämna plats
för det biografiska och kanske med rätta.
Säkert är, att det för det riktiga
förståendet utaf Dantes skrifter torde vara en snart
sagdt oundgänglig förutsättning att känna så
väl hans egna lifsomständigheter som också
den tids historia, i hvilken han lefde. Med
fasthållandet utaf dessa synpunkter är det
närmast en pedagogisk inledning till
Dante-studiet, professor Vising velat skänka oss.
Och man måste tillstå, att han löst sin
uppgift — så som han fattat den — på ett
synnerligen lyckligt sätt.
Endast den, som äger någon aning om
den oerhörda litteratur, som finnes i ämnet,
och känner litet till de otaligt skiftande
meningar, om hvilka de lärde tvista, kan göra
sig en föreställning om alla de svårigheter,
som ämnets behandling bjuder. Det länder
därför professor Vising till mycken heder,
att han lyckats så väl behärska det stora
materialet och omsätta det i en lättläst,
behaglig form. Han har i de spetsfundiga
kommentatorernas och biografernas
labyrinti-ska tolkningar rört sig med lika mycken
skicklighet som säker känsla för ämnet. Man
kan därför utan öfverdrift påstå, att hans
arbete blifvit sällsynt korrekt.
Men om icke desto mindre en och annan
småsak skulle förefalla något oegentlig, torde
det i främsta rummet bero på det knappa
omfånget af hans bok.
Eljest torde det väl t. ex. vara litet
öf-verdrifvet att påstå, att Dantes sånger till
Beatrice äro den italienska litteraturens
första fullödiga poesi. Är det kanske icke
alltför strängt mot hans store föregångare Guido
Guinicelli, som väl ändå skrifvit åtminstone
några dikter, burna af verklig inspiration,
och om hvilka t. ex. en sådan kännare som
Gaspary anser, att de både med hänsyn till
stil och känsla komma Dantes egna dikter
mycket nära.
Umbriens religiösa lyrik förbigår professor
Vising helt och hållet. Det är också sannt,
att den saknar den mogna konstens
begränsning och strängt behärskade form; men om
man nöjer sig med att söka enskilda dikter
och strofer, finner man där icke sällan
pärlor af blixtrande poesi.
En annan liten anmärkning gäller den
rad af skalder, som författaren på femtionde
sidan uppräknar såsom särskildt inspirerade
af Guido Guinicelli. Månne detta icke är
att söka verkningarna af hans diktning allt-
för vida? Borde icke t ex. den
hufvudsaklig! humoristiske Folgore di San Gemignano
rättare räknas till Cecco Angliolieris
folkliga grupp, som författaren i annat
sammanhang nämner?
Jag måste slutligen något sysselsätta mig
med en fråga, i hvilken jag icke kan dela
författarens tankegång. Det gäller den
skildring, han ger af förhållandet mellan form
och allegori i Dantes diktning. Författaren
säger, att det är den inre formen,
framställningssättet, stilen, som för oss är skönast i
Dantes gudomliga komedi. Såsom en vår
beundran hämmande faktor betraktar han
däremot diktens allegoriska innebörd. Han
anser, att det för vår tids realistiska smak
är en omständighet af betänklig art, att
Dante utgår från en abstrakt idé, åt hvilken
han sedan med sin fantasi söker skapa en
sinnlig dräkt. Jag tror dock icke, att detta
i och för sig får anses såsom ett estetiskt
förkastligt drag. Tvärtom är det ett
tillvägagående, som i vår moderna vitterhet
blifvit ytterst vanligt. Så göra t. ex. Ibsen
och de fleste af hans efterföljare; det är en
princip, som nyidealismen till och med
uppställt såsom ett hufvudvillkor för
konstnärlig produktion. I själfva verket torde
utgångspunkten i och för ett konstverks
njutbarhet vara endast af ringa vikt.
Det estetiska värdet i Dantes verk har
ingenting att skaffa med den saken, att han
utgått från realiteter, såsom t. ex. Virgilius
eller Beatrice. Det beror på den subjektiva
intensitet och den språkliga formfulländning,
med hvilken han återger sina
verklighetsintryck, det mästerskap, med hvilket han i ord
skulpterar t. ex. de porträtt af sina fiender och
vänner, som han inflätat i sin Komedi. Han
har däri gifvit oss sin mäktiga personlighet i
dess fuilaste mått. Diktens allegoriska
betydelse bidrager endast till att skapa en inre
enhet, till att bilda dess ideala kärna, det
djupare organiska sammanhanget. Och att
detta i strängaste mening finns, kan icke
annat än förhöja intrycket af det hela.
En af Frankrikes mest betydande yngre
psykologer, professor Souriau, framhåller med
rätta, att hvarje diktare, som vill förtjäna
namnet, sedan han samlat sitt verklighetsstoff,
måste söka efter en abstrakt idé, omkring
hvilken det lämpligen kan grupperas.
Ett verkligt konstverk är därför i viss
mån alltid en allegori. Så t- ex. böra i en
roman de där grupperade personerna tillsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
