Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 11, Nov. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
reflexioner gälla således ej hvad jag sett,
utan uteslutande allt det rika, konstnärligt
fullödiga, som vi nu ej fingo se under detta
gästspel.
Odette skulle emellertid upp, och det
ologiska stycket med en hufvudfigur, hvilkens
sista akt ej hänger ihop med de föregående,
och en karaktersteckning, som gifver den
rättvisa, som vi fordra att en författare skall
skipa gentemot sina figurer, ett slag för örat
och omgifver en i själfva verket osympatisk
hufvudperson med en larmoyant helgongloria
i det sentimentala slutet, gafs äfven efter
baronessan Uexkulls afresa med fru Fahlman i
hufvudrolen.
»Fru Fahlman har i år en lycklig
termin», har någon sagt. Ja, så till vida som
hon nu ej så totalt som förr hålles utanför
repertoaren, hvilket i år tyckes i stället hafva
fallit på fru Hovings lott. Och en begåfvad
artist, hvilken är i sina bästa år och med
okuflig energi och lifligt intresse griper sig
an med de uppgifter som lämnas henne, har
alltid en lycklig termin, när hon har den
lyckan att få arbeta. Hennes Odette hade mycket
stora förtjänster, i synnerhet så länge som ej
affekten stegrades för mycket; jag tror nu en gång
för alla, att denna skådespelerska lämpar sig
bäst för de icke allt för tragiska uppgifterna;
hennes apparation, hennes lynne och hennes
stämma rymma så mycken solljus lifsglädje,
lycka och ömhet, att hon värmer mest, om
koturnen ej är för hög. Jag har ej sett någon
annan Odette, vet därför ej om den nu
alltför larmoyanta sista akten kan gifvas mera
öfvertygande, men fru Fahlmans framställning
tilltalade mig mest före mötet med dottern.
Fru Hartmann är en förtjusande Berangère,
hennes apparition och toaletter, hennes sätt
att embrassera sin väninna och att älska sin
far äro så parisiska, att man glömmer, att
det är en öfversättning man ser och hör.
Herr Fredriksons Béchamel tyckes mig falla
utom styckets ram, och det skulle vara
intressant att från fullt tillförlitligt håll få veta,
om den ej gjorde det nu mer än förr. Han
var för lustig, denne gamle roué!
Stockholmarne tyckte om »Odette» nu
såväl som i fröken Björkegrens dagar, ergo
tänkte direktionen: låt oss spela Sardou!
Och si, det fanns en pjes af honom, som
aldrig varit gifven här, därför att den aldrig
gjort lycka i Paris, och som nu var öfver 2 5
år gammal. Och så kom »Rabagas» upp.
Det finns enligt mitt förmenande ej bättre
omdöme om denna pjes än det, som varit
synligt på annat håll, att om den hade varit
skrifven som offenbachiad eller som en
riktigt våldsam fars, hade den varit lustig nog;
men är den skrifven på allvar som politisk
sedekomedi, så dömer den sig själf genom
satirens klumpighet och komikens grälla
karakter. Och jag tror, att det senare är fallet.
Jag tror således, att när hr Fredriksson
spelar regerande furste au grand sérieux, är detta
snarare i öfverensstämmelse med författarens
tendentiösa afsikt än hr Personnes lustiga,
starkt komiskt färglagda, men fullt
konsekventa framställning af äfventyraren Rabagas
är det. Men om vi se blott till hvad som
är roligt och underhållande, så står sig afgjordt
hr Personne, under det hrr Sardou och
Fredrikson komma till korta. Dessutom saknar
hr Fredrikson den verve och styrka, som ett
par moment i rollen kräfva: den sista aktens
hotelser om degradation o. s. v. mot de Mora
gjorde nu ingalunda den rätta verkan. Härtröto
till och med den furstliga tenuen och
värdigheten, som i öfrigt i rikt mått
karakteriserade framställningen. Hr Personne var
däremot hela tiden dråplig, det är mig ett nöje
att få erkänna detta, sedan jag vågat
ofvanstående reservation mot uppfattningen, och
alldeles förträffligt framställdes hans omgifning.
Här finns intet tvifvel om, huru rollerna skola
spelas, och de gåfvos helt enkelt öfverdådigt.
Hr Bæckströms skadade öga (ett mästerstycke
på en sidenlapp af en af våra framstående
målare), hr Gründers brytning, som
kulminerar i »åh tysan», hr Envalls kutryggiga
dekis-typ och hr Hamrins utmärkta mask som f. d.
klosterbroder voro alla lika nöjsamma. Fru
Fahlmans framställning af mrs Blount lyste
af skönhet, esprit och elegans, fröken
Jansson var en behaglig men (som vanligt) något
stereotypt småleende prinsessa, och öfriga
mindre karakteristiska roller gåfvos korrekt af
herrar Palme, Södergren och Ortengren.
Således öfver hela ledet goda ansträngningar,
som måhända varit värda ett bättre stycke!
Utom ofvanstående program har k.
dramatiska teatern gifvit endast de obligatoriska
stänkföreställningarne af »M:me Sans-Gëne»,
»Herr Dardanell», »Ära» och * Sällskap där
man har tråkigt». När detta skrifves,
annonseras ett nytt drama »Offrad» af Echegaray.
Icke heller Vasateatern har sedan min
senaste revy medhunnit mer än två program.
Dessa hafva dock ej upptagit Sardou-pjeser
af tvifvelaktigt värde utan dels ett Shakspere-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
