Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 12, Dec. - Elof Tegnér: Svenska bilder från sextonhundratalet. Af H. Wilhelmsson - Norska och danska böcker. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
förlåtit sin otrogne make», men han gör på
samma gång detta betingade medgifvande åt
Banérs klagan öfver hennes dåliga humör:
»Kanske kunde hon genom ett blidare sinne
hafva fört honom från förvillelserna på bättre
vägar» (sid. 5 2).
Mera intagande gestalter än Lilliernas äro
Margareta Boije och Arvid Forbus uti den
andra uppsatsen — hvilken redan delvis
förekommit i »Ord och bild» (2 årgången). Med
Margareta Boijes dotter Sofia Juliana De la
Gardie föres skildringen fram till Karl XII:s
»härliga victoria» vid Narva, men tecknar
dessförinnan i målande drag, hur man under
reduktionens tid trätte och processade med
kronan om de rester af förmögenhet, som
kronan lämnat kvar åt högadeln.
För öfrigt visa tvenne reseskildringar af
italienarna Magalotti och Bicchi, hur den tidens
Sverige verkade på främlingar, och den
återstående uppsatsen är en liflig redogörelse för
fester och episoder från drottning Kristinas
vistelse i Italien. »La regina nomade» som
hon nämnes, i enlighet med »Nya bidrag till
Kristinalitteraturen. Anm. af T.» (Sv. Hist.
Tidskr. 1890).
Den icke lösta gåta, som hette Kristina
af Sverige, måste fresta hvar och en, som
sysselsätter sig därmed, till gissningar och
antaganden, och det är ej underligt, att en man
som bibliotekarien Tegnér, trots sin på förhand
uttalade reservation mot att vilja göra det (sid.
121), ägnar flere sidor just åt en utredning
om hennes personlighet. Hans omdömen om
henne äro därvid betydligt blidare än friherre
G. Bildts, som icke tvekar att betona hennes
totala brist på pliktkänsla m. m. (I
Brigittas Hospital, Hist. Tidskr. 1895). Tegnér
däremot, hvars strängt moraliska begrepp
annars ständigt ligga i klar dag, ursäktar
henne på grund däraf, att hon såsom en
Vasa-ätténs arfvedel jämte snillet »fått något af
dess farliga grannar i själens dunkla regioner».
Han gör en jämförelse mellan henne och Karl
XII för att till sist utropa: »Fullt beräknelig
var väl ingendera efter vanlig måttstock. Var
detta hos Karl XII så väl som hos Kristina
den dunkla sidan af Vasaarfvet?» (sid. 155).
Äfven opponerar han sig mot de
skandalskrifter, som cirkulerat om Kristina, »för
hvilka inga bevis företetts och mot hvilka
egendomligheter hos hennes person ej mindre
än hennes egna yttranden måste anses äga
vitsord» (sid. 160). Detta torde särskildt
gälla den af T. som en pamflett betecknade
»Hist. des intrigues galantes de la reine Christine»,
hvilken åter Bildt ägnar mera tilltro enligt
en specialstudie däröfver (Hist. Tidskr. 1 890).
I sin helhet är den vackra boken
intressant för unga och gamla med sitt eko af
röster som tystnat för längesen, men som
ljödo med myndig klang i Sveriges starkaste
århundrade. H. Wilhelmsson.
NORSKA OCH DANSKA BÖCKER.
Henrik Pontoppidan: Højsang.
Det Schubotheske Forlag, Kjøbenhavn.
Alvilde Prydz : Gunvor Thorsdatter til Hære.
Henrik Pontoppidan är en författare,
som man alltid tar där man ställde
honom sist. Han har en gång haft sin
brytningstid; det är nu länge sedan dess. Mer
än ett nytt evangelium har sedan den tiden
sett dagen och dragit fram med stoj och strid
i sitt följe; han har lyssnat till larmet och
sett på och smålett i skägget, och under tiden
har han fortsatt att skrifva sina alltid lika
konstnärligt afslipade små böcker, en för hvart
år -— skrifvit dem i den form han en gång
har funnit och gjort till sin och fyllt dem med
det innehåll, som en gång har sjungit sig in
i hans själ. Obekymrad om den litterära
börsens hausser och baisser, har han satt sig
tillrätta i sin lugna och fredliga position som
en af bokvärldens »stille Eksistenser»; och
han har tryggt kunnat göra det utan fruktan
för att glida ned bland de förbisedda, ty
därtill är hans talang för solid. Låt vara att
det kan ligga en del andlig indolens i detta;
där ligger också en viss skeptisk stolthet.
Då man icke, som de stora genierna, kan
vara det vittra modets herre, hvarför då
förnedra sig till dess narr?
Det må nu vara af det goda eller af det
onda — sannt är det i hvarje fall, att
Pontoppidans böcker likna hvarandra på ett hår,
och sannt är det icke desto mindre, att man
hvarje gång vänder tillbaka till dem med glädje.
De sensationer de ha att gifva känner man
förut, och man har nöje af att återfinna dem.
Pontoppidan har gjort sig en genre, som
jag skulle vilja kalla pseudoidyllens. Han
börjar gärna sin bok så, att den ser ut att
kunna blifva till litet af hvarje, men knappast
till något betydligt; berättelsen glider fram
sida efter sida med ett konstnärligt vårdadt
föredrag, men utan att man ännu har känslan
af att författaren riktigt är med — det är
han icke heller ännu, han smyger sig bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
