Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Örnarne på ljungen. Af Paul Rosenius. Med 3 bilder af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
PAUL ROSENIUS.
det utspringande brynet och hjässans
gyllene spetsfjädrar äga ännu sin käcka
resning.
Så var det härom dagen i
skymningen som vi gingo vägen fram längs
Höllviken medan ovädersmoln gråsvarta
drefvo öfver himlen, svagt färgade i rosa
af solnedgången, som ingen såg. Utanför
i norr går hafvet med böljeskum på ljus
smaragd och gråviolett, blåsvart vid
synranden och närmast den vissna heden,
där några får aftecknas mot vattnet,
sand-färgadt öfver bankarne och purpurbrunt
öfver tången. Några kråkor fara öfver
oss, vinglande i vinden och regndroppet.
Hjulspåren på vägen äro polar så långt
ögat ser. En hundracka gläfser utanför
ljunghusen, och långt borta glimmar det
till af fyren, som tändes vid Falsterbo.
Vi lämna vägen och sätta in på
ljungen med kurs på storskogen, där örnarne
sitta öfver natten. Det susar dämpadt
genom ljung och hedgräs. En jörduggla
far upp framför oss och fläktar undan,
tyst och mjuk som en fjäder. Jorden
blir allt mera en oredigt brun massa, och
mörk står skogen mot natthimlens bleka
siden mellan molnen. Vi draga genom
den glesa ungskogen, där porsen står oss
till knäna och tallbuskarne stryka sina
våta barrfransar mot våra kläder. Vi
trampa mark, som lyser af renmossa och
af naken sand. Vi gå in i höga
skogsdungar mellan grenar som svänga och
kvistar som knastrande brytas, hållande
oss nära skogsbrynet, sökande träd pä
läsidan med fria grenar och synande
kronornas silhuetter mot ljusare fält på
himlen. Vi känna lukten af as, när vi gå
förbi hunden, som skogvaktarn slängt ut
åt örnarne. Och vidare vandra vi,
medan skogen susar och natten skrider och
stjärnor tändas, gnistrande öfver oss och
genom trädens svarta grenverk.
Men inne i skogen, där vi smyga,
öppnar sig en glänta. Just som vi skola
sätta öfver den, hejda vi oss plötsligt och
huka oss ned på knä. På toppen af en
fura midtöfver gungar en stor fågelkropp
sakta af och an i vinden. Han hör en
hviskning och han lyfter långsamt
vingarne. Ett eldvapen riktas omsorgsfullt
mot den mörka fläcken, som flyter
samman med trädkronans barr, det är svårt
att skönja kornet, ty siktlinien är ett
formlöst dunkel. Nu har örnen bredt sina
vingar — då knallar det tätt på
hvartannat från båda piporna. Ett ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
