Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Örnarne på ljungen. Af Paul Rosenius. Med 3 bilder af Bruno Liljefors - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UPPGÖRELSE.
2 7
är det stilla däruppe i furukronan. Så
lyftas öfver densamma, bredt famnande
den, två svarta vingar, de slå några tunga
slag, så vändes kroppen om och blir
hängande. Ännu några ögonblick, så
släpper klon sitt tag, och kroppen slår med
en kraftig duns i marken. Ett knä
spännes i örnens rygg, några gånger öppnas
vidt ett blodigt gap, och mordet är
fullbordadt.
Mördare äro vi, jag förstår det nu,
när han ligger maktlös framför oss, han
som nyss var den väldiga inkarnationen
af naturens ohämmade kraftspel. Jag
ville att de vidtfamnande vingarne åter
fylldes af lifvets saft och kraft och stege
mot stjärnorna. Jag ser på hufvudets
djärfva linier, och jag känner andakten
spira. Jag tänker på allt det urartade,
det förfulade och det osäkra, som
vegeterar omkring oss, och syndmedveten
säger jag mig, att det borde få lefva, som
är oansad kraft och skönhet med Guds
nåde.
EN UPPGÖRELSE.
AF PER HALLSTRÖM.
HANS slängde penseln, tung af
cinnober som den var, midt på
duken, han sysslade med, gick
därpå, utan att se hvar det tog eller
hvad som fördärfvades, till dörren och
bytte skor och röck för att gå ut, det
gjorde detsamma hvart, bara gå.
Under tiden brottades tankarna
hörbart i hans hjärna, och ehuru han
ville fly dem och bli kvitt hela skräpet,
kunde han icke låta bli att lyssna till
dem, fångade än den ena, än den andra,
ryckte dem ur deras hvirfvel och såg
dem midt i ansiktet, medan han
mumlade och rörde läpparna som en
förryckt.
Dumheter, tänkte han, dumheter
alltsammans, ett eländigt lif är det jag för.
Hur jag kom på detta just nu? Var det
därför, att taflan med ens synes mig
dålig? Visst inte, den kan synas bra i
morgon, det kommer och går. Om tio
år är den dålig, om tjugo är den bra,
så där växlar det under ett oändligt prat.
För våra konstentusiaster och mæcenater
är den bra tillräckligt, den duger att ösa
ur sig fraser inför, duger att ge en
penningsumma för; för dem vet jag, att den
skulle synas storartad och gripande. -—
Var det, för att dagern med ens blef
vidrigt kall och ful? Det blef den först
genom att jag förändrades. Nej, det
ligger djupare, det är hvad jag varit närai
till jämnt, när man låtit mig vara i fred
för dumma dispyter, som eggat upp mig
till lycklig fanatism och blindhet, eller
täflan, som kommit mig att glömma mig
själf i handtverksglädje. Det är konsten
själf som är så eländigt dum.
Här sitter jag och målar, stora starka
karlen -— hvarför? Därför att jag
ingenting annat lärt mig och vant mig vid,
därför att allt annat skulle pina mig och
detta ofta roar mig, därför att man
väntar det af mig efter min framgång sist.
Det finns ju några människor för hvilka
taflor äro ett behof, de stirra emot dem som
emot speglar och upptäcka, att de själfva
ha känsla och tankeinnehåll, och det gör
dem stolta och förtjusta att upptäcka det,
och de skynda sig att visa, att så är
förhållandet. Det är liksom en tröst för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
