Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
PER HALLSTRÖM.
den tarfliga manifestation af sin
personlighet de ge i verkligheten.
Alltså sitter jag och målar min stora
idé om den stora konsten i egen hög
person, att hängas på en rik mans vägg
och begapas och diskuteras efter
middagen i däst tanketomhet, innan
spritstämningen hunnit sjunka till banalitet.
Det är här i ateliern, detta arbete
uträttas, och på sidorna därom är
vinden. Där längst bort bor en gammal
arbetare, som knappast orkar släpa sina
tunga stöflar efter sig, när han kommit
uppför trapporna i rasten; hvar dag har
han som piskslag öfver sig en fruktan
att man skall se, hur allt för gammal
han är. och skicka honom till Grabbens
fattighus. Ett långt lif har han arbetat,
ungefär så ärligt som andra väl, nu är
detta hvad han har att se emot. Här
bredvid borhon, det där magra spöket, som
har varit vacker och har sin ungdomshy
kvar, en röd och hvitkritig mask, hon
och hennes döttrar. En har gått till
soporna redan, har lämnat ett barn kvar
till minne, kommer hem ibland och
ställer till glada eller stormiga uppträden
på måfå, allt som humöret där är. Den
andra flickan går samma väg, är där
redan. Barnet blir det väl likadant meel
om en tio år högst. Och gumman är
hemligt stolt öfver detta, i början; sedan
blir hon skamsen oeh slokörad ibland,
men bara när det blir handgripliga
obehag; illusioner och principer är hon
alldeles öfver. De andra familjerna tendera
åt den ena eller andra af dessa typer
eller kunna ta till att göra så, om en
tillfällighet griper in.
Hvad betyder min tafla för alla dessa
och deras lif, hvad är den för dem?
Hvad skola de säga, när stadsbuden bära
ned den och jag står ängslig, som om
det gällde lifvet, och varnar för
murpelaren i trappan. En tafla, säga de, med
det ordet är allting färdigt för dem, det
är en tafla, den skall hänga någonstans,
man brakar ha dem så, — allt är bara
ett ord.
Men prästen är inte bara ett ord för
dem, han betyder något. När en
husfader kommer hem full och slår familjen,
skickar någon efter prästen, och ibland
kommer han och säger något, och ibland
hjälper det, och den druckne skäms.
Under tiden sitter jag och målar på min
tafla, jag stämmer samman linier och
valörer efter en melodi i mitt inre; en
pä tusen af åskådarna gissar den och är
förtjust och ser en ny tafla och spelar
en ny melodi och går hem och
glömmer alltihop. Jag kunde afundas prästen
med allt hans tomma svarta och hvita,
ty han har dock något att göra med
verkligheten — hvem vet för resten,
kanske är det lika många tomma ord i min
religion, i konsten, som vi gjort så
upphöjd. Låt oss se, låt oss se efter!
Han hade under detta hunnit öfver
vinden, där mörkret redan kröp i vrårna,
nedför trapporna och ut.
Där var tunn snö, som valkade sig
under foten, matt hvitt ljus och köld.
Hans tankar blefvo fastare under
rörelsen i den friska luften, men lika
våldsamt oroliga; där var blott mindre trångt
omkring dem.
Låt oss se efter, tänkte han, konsten,
hvad går den ut på, som rättfärdigar
dess höga miner? Ingenting, icke lycka,
ty den gör ingen glad och minst
upp-hofsmannen, icke sanning, det försökte
vi, men det blef tråkigt. Den är sitt
eget mål precis som matematiken och
förhåller sig i precision till denna liksom
kattungens rörelse, när han leker med
sin svans, förhåller sig till den ideela
cirkeln.
Konst för konstens skull, det är
fransmännen som ha uppfunnit parolen, denna
nation af specialister, som också
utbildat den finare kokkonsten för dess egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
