Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UPPGÖRELSE.
2 7
»Hör på,» sade han, »han som ligger
som ett djur därute, är det någon som
du bryr dig om? Vill du ha in honom hit?
Hon ref händerna från hvarandra och
rodnade mörkt. »Visst inte,» svarade
hon fort, »tro inte det om mig, det är
bara en som kommer och pratar ibland
och är lustig, den har jag aldrig brytt
mig om.» Det var lätt att se, att hon
ljög, men också att hon blygdes.
»Hvad heter du?»
Hon strålade till af förhoppning igen,
orden läto så vänliga, lofvade litet mer
förtrolighet. »Henriette», svarade hon,
och det glimmade i hennes ögon,
»egentligen Henrietta, men det låter tokigt.
Några kallar mig också Jetta», tillade hon
med förställd harmsenhet, »men dem blir
jag aldrig god på.»
Hans ord kommo icke alls i den ton,
hon väntat. »Och är du nöjd med din
dag, Henriette?»
Hon kastade hufvudet framåt i
plötslig förbittring. »Hvad rör det er,»
ropade hon, »har ni betalt mig något? Hvad
har ni för göra att predika, hva?»
Men när hon märkte hans
vedervilja, förstod hon genast, att hon
låtit simpel, och sökte att ändra sin min,
visste bara icke hvad hon skulle göra den
till. Munnen darrade, ögonen blefvo
fuktiga. Med ens blef ansiktsuttrycket äkta,
hennes verkliga tankar bröto sig igenom
skyggheten, och hon talade fort och
våldsamt.
»Kan jag inte få vara som jag är?
Hvem gör jag skada, annat än mig själf,
om det är någon skada alls? Vore jag
bättre, om jag ginge trumpen och ful
och tarflig, som de andra, och knogade
för fint folk, för att de skulle drifva
omkring gatorna i stället? Jag är vacker,
säger många, och vacker vill jag vara och
glad, om jag får, hvarför skall jag inte
få vara det? Somliga tycker om mig, och
jag tycker om dem tillbaka, de blir glada
att träffa mig — om det inte är på
gatan midt pä dagen —• och jag är också
glad. Jag vill ingen något ondt och är
inte mycket afundsjuk på någon — har
de fina kläder jämnt, så har jag också
ibland lika bra, fast de inte vill räcka
just, för jag kan inte köpa nytt; har de
roligt jämnt, sä har jag det också ibland;
eländiga kan de också bli — när det är
som värst för mig tänker jag det. Finge
i ag bara åka litet oftare, så vore jag
lyckligare än allesamman.»
Hans iakttog med växande intresse
spelet i hennes ansikte, ögonbrynens
skälfning, blickarnes mörka lif, läpparnes
uttryck, som rörde sig mellan hån och
godmodigt lättsinne och ibland öppnades som
till skrik, fast rösten aldrig steg därtill.
Han ville se flera stämningar. »Och hvad
tänkte du på, när du stod därute i
mörkret, innan jag kom», frågade han.
Hon ryckte till och stammade
förfärad. »Då, då! Jag tyckte allt var slut.
Det har aldrig händt mig förr. Jag var
så glad och tänkte på ingenting, då hade
hon ut oss. Jag trodde, att jag skulle
frysa ihjäl där, och där var så mörkt
och hemskt, och värst, när någon gick
därnere. Jag visste inte, hvad som skulle
komma, det lät så dödt och tungt.»
Han såg på hennes händer, som
liksom för skydd kröpo intill hvarann, på
hennes ögon som vidgades, då och då
riktade han en snabb och pröfvande blick
på sin tafla, vände sig därifrån i
trötthet och betraktade henne ännu ifrigare.
När hon slutat, reste han sig.
Hennes min blef ynkligt gråtfärdig,
utan det ringaste trots, endast fruktan.
Hon tyckes rädd att han skulle visa ut
henne och fann icke ett ord till sitt
försvar. Men han lugnade henne genast.
»Tag inte så illa vid sig, Henriette,»
sade han förströdt, »jag menade
naturligtvis inga förebråelser alls.»
Han hämtade vin och glas och slog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
