- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
37

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Christopher Jacob Boström. Af Allen Vannérus. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CHRISTOPHER JACOB BOSTRÖM.

37

dock omöjligt. Så mycket lättare är det
att angifva de viktigaste yttre data i
Boströms lif, ty detta rörde sig i en
mycket enkel bana, visserligen icke utan
sina stingande törnen, men dock ständigt
ledande framåt.

Boström var norrländing — född i
Piteå den i januari 1797. Fadern var
timmerman och alldeles obemedlad,
hvarför den unge Boström upptogs som
fosterson af en förmögen morbroder,
skeppsbyggmästaren Erik Nordlund. Han
erhöll sin skolbildning i Piteå lärdomsskola
och Hernösands gymnasium; redan där
väcktes hans håg för filosofien af lektorn
i denna vetenskap, N. M. Berlin.
Sommaren 1815 kom Boström till Uppsala,
den plats, där han sedan skulle lefva —
med ett enda större afbrott — och dö.
Vid universitetet blefvo filosoferna
Biberg och Grubbe hans egentliga lärare.
Sin filosofiska grad förvärfvade han 1824,
och sedan en docentur i praktisk filosofi
blifvit ledig, anställdes han i början af
år 1828 såsom docens i denna disciplin.
1833 förordnades han till lärare för
kronprins Oscars söner, bland dem äfven vår
nuvarande konung. 1837 återkom han till
Uppsala i egenskap af adjunkt i filosofien.
Då professor Grubbe 1840 afgick till
Stockholm i egenskap af statsråd, blef
Boström innehafvare af dennes lärostol,
först såsom vikarie och från 1842 såsom
ordinarie professor i praktisk filosofi. »I
denna sin mödosamma befattning har
Professor Boström, såsom han själf
intygar, verkat så mycket han kunnat
med sin högst svaga hälsa, då han ofta
varit besvärad af kongestioner åt
hufvudet äfvensom af ett oafbrutet nervlidande.
Emellertid kan han säga, att filosofiens
studium i Uppsala under hans läraretid
icke sjunkit eller aftynat utan snarare
höjt sig och blifvit lifligare». 1863 tog
Boström afsked såsom emeritus. Och tre
år senare— den 22 mars 1866 — skatta

de han ät förgängelsen. Förskräckelsen
öfver en eldsvåda skall hafva varit den
närmaste anledningen till den plötsliga
hjärtförlamning, som ändade hans lif.
Uppsala kyrkogård gömmer hans stoft.
Men han kan sökas äfven på andra
ställen i sitt kära Uppsala, t. ex. å Norrlands
nationslokal, där ett porträtt, som skall
vara fullt lyckadt, ingifver åskådaren en
lefvande föreställning om intelligens och
viljefasthet.

Boström plägar prisas för sin lifliga
känsla för det individuela. Af
filosofernas lif synes han dock haft en något
karg uppfattning. Han sade sig icke
lägga någon särdeles vikt på »tänkares
så kallade biografier». Med sin förmåga
att gifva fyndigt tillspetsade
formuleringar af hvad han ansåg för det
väsentliga, förklarade han, att »en filosofs
egentliga lefnad är hans tankar». Men
dessbättre är det långt ifrån att Boström själf
var ett sådant där abstrakt
förståndsväsen, som man tycker sig skönja i den
anförda satsen. Redan hans skrifter intyga
tillräckligt, att bakom alla dessa magra
»grundlinier» och halffullbordade utkast en
fullblodig personlighet var att finna,
hel-stöpt, resolut och tankeklar. Och han lefde
icke heller så exklusivt inom sig själf.
Han grep verkligen en och annan gång
in äfven i det yttre. Det kunde då
hända, att han tog till orda med en
oförskräckthet och med en ljungande styrka,
hvartill man sedan knappt hört ens ett
eko-svagt motstycke från vår högre andliga
kulturs målsmän. Man erinre sig t. ex.
Boströms uppträdande mot den
inkarnation af grof persisk-semitisk vidskepelse,
som heter »helvetesläran». Och äfven då
hans svenskhet — Boström var en stor
patriot — skummade öfver, gingo hans
tals vågor högt.
Fyrståndsrepresentationen betraktade han, som bekant, icke
blott såsom ett äkta uttryck för det
svenska folkets historiska utveckling, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free