Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Christopher Jacob Boström. Af Allen Vannérus. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
ALLEN VANNÉRUS.
ock som en representationsform, buren
af sin egen inre fornuftighet. »Vår
statsförfattning», yttrar Boström (1845), »är
i sina väsentliga momenter af alla, som
hittills funnits, den mest förträffliga, så
att reformer behöfvas långt mindre för
henne själf än för de personer, som lefva
och verka under henne. Men
naturligtvis är den då för våra liberalister den
mest främmande, liksom för deras
tendenser den minst konvenerande». Och i
samma anda: »Själfva det norska
regerings-och representationssättet har man
rekommenderat oss såsom ett mönster utan
att i sin forblindelse ens märka, hvilken
grym beskymfning man därmed tillfogat
nationen. Man borde dock hafva
betänkt, att svenska folket själfständigt
utvecklat sig under mera än ett tusende
år, att det redan ifrån äldsta tider
handlat friare och själfmyndigare, än
möjligtvis något annat folk på jorden, att det
inom sig kunnat framalstra män af första
rangen såväl i vetande som i handlande,
samt att det ändtligen frivilligt antagit
sin närvarande författning för icke fullt
fyra decennier tillbaka, med ännu friskt
minne af såväl det oinskränkta enväldet
som det oinskränkta mångväldets
olägenheter. Skulle det då behöfva lära sig
po-tiskt vett af några ur träldomen nyss
lössläppta spanjorer eller söka sina
politiska läromästare inom en nykläckt
republik i Amerikas skogar? För
norrmännen må sådant hafva gått an och
kunna betraktas såsom ursäktligt; men
för svenskarne skulle det innebära, att
hela deras historia ingenting kunnat lära
dem, och att vår nation, efter en
skiftesrik lefnad af mera än tio sekler, ännu
befinner sig i omyndighet. Skola vi då
aldrig komma därhän, att vi ej vidare
tålmodigt låta oss själfva och våra
förfäder beskymfas af hvilken som helst?» —
Det centrala hos Boström var och
förblef dock filosofien. För honom hade
denna i sin ordning sitt trängt
dominerande centrum i den väldiga tanken, att
allt i grunden utgöres af Gud och hans
rena, eviga idévärld. I enlighet med
denna teoretiska grunduppfattning såg
Boström vår gifna sinnevärld så att säga
icke utifrån, utan inifrån. Det finnes
enligt den rationela idealismen från en
synpunkt — nämligen »sub specie
æterni-tatis» — intet själfbestående yttre,
kroppsligt och mekaniskt, utan »den sanna
verkligheten» är tvärtom något rent inre,
lefvande och förnuftigt. Det är tanken om
denna »moraliska världsordning» som
ingen kan undvara, hvilket filosofiskt
läger han än må tillhöra, hvilken
framträder i boströmianismen i sin liksom
sublimt apoteoserade form. »Det verkliga
är det förnuftiga, och det förnuftiga är
det verkliga», är därför hufvudsumman
äfven af Boströms lära. Hvilken ande
som i enlighet härmed råder inom hans
praktiska filosofi, är lätt att ana. Det är
den ur pliktmedvetandet, rätten samt
gudagemenskapen uppspirande fordringarnas
ande. Såsom ett led i ett alltigenom
förnuftigt system af osinnliga väsenden är
då ock individen ovillkorligen förbunden
att vara i högsta möjliga grad »förnuftig»
— »att realisera sin idé». Idén är just
högsta grund, lag och ändamål för all
ändlighetens verksamhet. Men den filosof,
hvilken förmått att återföra både den
yttre världen och det inre lifvet till ett par
så på samma gång enkla och höga
expressioner, som Boström förmått det, både
i sin teoretiska och i sin praktiska filosofi,
denne är säkerligen en stor genius — vore
ock hans system en med verkligheten
om än så inkongruent konstruktion. Eller
är icke Platon stor, trots allt? Och »den
svenske Platon» såg sannerligen vyer,
hvilka icke voro mindre kungligt
storslagna än den antikes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
