Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Huru fröken Caroline blef min moder. Af Gustaf Wied. Öfversättning från förf:s manuskript af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HURU FRÖKEN CAROLINE BLEF MIN MODER.
73
sin vadderade kappa af gammalt brunt
siden i storfasoneradt mönster. Hon hade
det trefligaste gamla ansikte, man kan
tänka sig: hvitt och rödt och tillitsfullt
som ett barns, inramadt i ett slags svart
bahytt eller hätta med ett snöhvitt,
pi-padt bräm tryckt tätt intill panna och
kinder och fast hopknuten under hakan
med en stor rosett. Hon liknade en
liten gammal flickunge, som man glömt
att konfirmera, och som därför fortfor
att traska i skolan. Ty naturligtvis hade
hon också en pirat eller rättare en väska
hängande pä ena armen. Och hon hade
ett par vackra, små, skygga, blå ögon,
som tittade fram under bahytten och
spejade ät alla håll för att se efter, om
det icke kom någon vagn med ett par
stygga hästar för, eller en stor hund,
eller, i all synnerhet och värst, en
drucken karl. Ack ja, det finns så mycket
ondt, som man skall akta sig för här i
världen!
Jag fick genom förfrågningar veta, att
damen hette fröken Caroline v. Haven,
och att hon och systern Cathinka voro
enda barnen till en gammal för länge
sedan afliden präst, som i en lång följd
af år varit anställd vid stadens kyrka.
Systrarna hade länge haft plats som
lärarinnor på åtskilliga herrgårdar,
Cathinka bland annat på Billesholm vid
Slagelse, där hon påstods hafva haft ett
kärleksäfventyr. Omsider hade de
hamnat i Ruses stiftelse, där de uteslutande
lefde för hvarandra och förde en idyllisk
tillvaro. Men i fjor hade fröken Cathinka
plötsligt gått hädan, och fröken Caroline
hade utgjutit så många tårar öfver henne,
att de vackra små ögonen blifvit
alldeles röda och svullna, och doktorn
hade sagt, att hon lätt kunde få
inflammation i dem. Då hade den lilla
damen förskräckt lagt på kalla omslag
och slutat upp med att gråta. Men
hvar enda dag, när vädret blott var nå-
gorlunda vackert, trippade hon ned till
kyrkogården och pysslade om systerns
graf, för att den skulle vara lika putsad
och fin som de tva sm|^ rummen hemma
i stiftelsen.
Jag vet allt för väl, att, efter det jag
här berättat, mitt handlingssätt mot
fröken Caroline i ännu högre grad kommer
att fördömas af det stora flertalet, och
detta med full rätt. Ty hvarför kunde
jag icke låta henne i fred få vårda sin
systers, minne och pyssla om hennes
sista hvilorum, tills hon själf en stilla dag
skulle läggas . ned att sofva den långa
sömnen vid hennes sida, likasom de förut
under många år sofvit tryggt och lugnt
sida vid sida i de snygga små hvita
sängarna i klostrets varma kammare?
Ja, på denna fråga kan jag icke gifva
något tillfredsställande svar; jag kan
blott sannfärdigt berätta, hvad som den
gången skçdde, och glädja mig öfver att
högre makter ju alltid leda allt till det
bästa!
Det var just dagen fore min afresa,
senast jag besökte staden, nu i våras.
Jag kom gående genom den långa
allé af lindar, som leder upp till
kyrkogården. Det var en härlig vårdag med
strålande sol, fågelkvitter och
blomsterdoft och lukt af fuktig mull, full af gröda.
De ljusgröna i gult skiftande, knappast
utspruckna lindbladen gungade sakta
öfver mitt hufvud, och flugors och bins
glada surr fyllde mitt öra. . . .
Plötsligt stannade jag vid åsynen af
en snok, som i solvärmen kom glidande
fram ur gärdesgården, på andra sidan
diket. Den lyfte upp sitt flata hufvud,
lekte med tungan och slingrade sig
ljudlöst fram öfver gräset.
Jag ämnade just peta till den med
min käpp, då jag hörde små trippande
steg bakom mig.
Det var fröken Caroline som tultade
åstad till kyrkogården. Hon hade lagt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
