Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Huru fröken Caroline blef min moder. Af Gustaf Wied. Öfversättning från förf:s manuskript af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HURU FRÖKEN CAROLINE BLEF MIN MODER.
75
något af innehållet och började tvätta
grafstenen, som regnet i går hade
full-stänkt med jord och grus. Hon var så
ifrigt upptagen af detta arbete, att hon
icke hörde mig tränga fram genom
buskarna och gå snedt öfver vägen. Hon
upptäckte mig icke förr än jag stod
alldeles bredvid henne, hvarvid hon gaf till
ett utrop och hastigt reste sig från sin
nedböjda ställning.
Jag tog höfligt af mig hatten, och hon
besvarade hälsningen med en liten
förskrämd nick.
»Det är ju fröken Caroline v. Haven
som jag har den äran att tala med?»
frågade jag, med ansiktet prägladt af
lugnt, manligt allvar.
»Jo så är det», svarade hon och neg.
»Var det icke herrn, som jag såg
därnere på vägen?»
»Jo, fröken, det var jag. Fröken
sysslar väl här med minnet af en kär
afliden?»
»Ja, det var min syster, min enda
släkting.»
»Fröken höll mycket af henne?»
»Ja, mycket, mycket. Hon var så
god. Vi ha lefvat tillsammans under
femton är utan att vara skilda från
hvarandra en enda dag.»
»Jag vet det!»
»Känner ni oss?» frågade hon
förvånad.
»Ja», sade jag, »ryktesvis.»
»Ni är kanske här ifrån staden?»
»Nej, jag är här blott med anledning
af en familjeangelägenhet.»
»Flerre Gud, kanske ni också har
någon, som är död?»
»Ja . . . min moder.»
»Ack Herre Gud, stackars unge man»,
sade den gamla och såg på mig med
tårar i ögonen. Så full af medkänsla
och sympati var hennes blick, att jag
ett ögonblick var nära att uppgifva min
lömska plan. Men experimentatorn i
mig fick öfverhand, och jag förhärdade
mitt hjärta.
Härunder
hvilar stoftet
af
Cathinka Malvina v. Haven
född d. 15 april 1838, död d. 3 nov. 1895.
Lycksalig, lycksalig, hvar själ, som har fred,
Ty ingen känner dagen, förr än solen går ned.
Herren gaf och Herren tog,
välsignadt vare Herrens namn!
Detta stod inhugget med svarta
bokstäfver på grafstenen, en tunn, enkel
marmorplatta, anbragt på ett snedt,
mu-radt fundament uppe vid ändan af graf
kullen. En finbladig murgröna nästan
dolde murverket, och på kullen
blomstrade violer och hyacinter.
Fröken Caroline sneglade skyggt på
mig, medan hon åter började att
omsorgsfullt tvätta bort jot;dfläckarne från
marmorplattan med sin lilla svamp, som
hon försiktigt fuktade med vattnet ur
medikamentflaskan. Hon påminte om
ett barn, som leker »göra rent».
»Där sitter ännu ett stänk nere i
högra hörnet», sade jag.
»Ja, det gör det minsann!» nickade
hon tacksamt och vätte ånyo och
tvättade. »Det är just inte så lätt, när ens
ögon bli gamla», tillade hon ursäktande.
»Men man har ju i alla fall mycket att
tacka Gud för.»
»Ack, fröken», sade jag med en suck,
»jag tycker, att lifvet är så tungt!»
»Det får ni inte säga! Ni, som är
så ung!»
»Man kan väl ha sorger i alla fall.»
»Ja—a, naturligtvis», nickade hon
mildt. »Ni tänker väl på er kära
moder, som ni har mist. Men minnena har
ni ju ändå kvar!»
»Jag har aldrig känt min moder.»
»Ack, herre Gud, när dog hon då»?
»I november i fjor.»
»Ja, men ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
