Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En svensk historisk roman. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
HELLEN LINDGREN.
sta klunken i botten på glaset, ser han
lifvets bästa filosofi. Det ligger också en
historisk tidsmålning i ett drag ur Wulff
Grijps lif. Denne, den storordige
pratmakaren och mannen med den eviga
flors-hufvan, tar dryckeslaget så på renaste,
ramaste allvar, att han blir nästan sublim i
den groteska högtidlighet, hvarmed han
befaller fram vin, sägande: »hör du, mitt
liljoblad, vet du inte, att tre adelsmän
utan kannan på bordet äro som de tre
vise män utan vår Herres ledstjärna.»
Men det blir onekligen ibland något
för mycket af äfventyrens sorglösa eller
vilda upptåg, af spel och dobbel, man
ropar litet för mycket på munskänken eller,
rättare sagdt, på tavernaren. Också ser
det ut som om författaren sagt sig detta
själf, ty mot slutet af berättelsen fördjupas
skildringen, och själsmålningen blir af vida
högre valör än i berättelsens första del. Det
är säkerligen riktigt af författaren, att han
slutar sin skildring af Wiwalts lif vid det
skede, där han står med galgen i nästan
säkert perspektiv, att han låter
lyckoriddaren häda världen i förtviflan öfver att
som en vrakspillra kastas hit och dit på
dess böljor, tv ehuru vi af historien veta,
att Wiwalt blef en stadgad man,
åtminstone så att han efter diverse äfventyr
blef som det heter en välbeställd borgare,
skulle ett sådant utvecklingsskede här
förtagit skildringen dess kraft. Slutet här
eller denna skepsis öfver ett lif, som
småningom förefaller honom utan mål, är den
naturliga afslutningen på hasardspelarens
betraktelser öfver sin lifsgärning. Det
ligger en århundradets själfironi och tragik
i Wiwalts eget lifs tragik. Man kan ej
förvägra honom sin medkänsla; han är ett
tidens barn, som i någon mån är alla
tiders barn, ty, om vi vilja vara uppriktiga,
hvilken tid är det väl, som ej har
uppmuntrat lyckoriddaregenskaperna, som ej
på en gång belönat dem och stundom
alldeles omotiveradt och nyckfullt straffat
dem? Ibland få vi till och med känslan af
att Gertrud själf beter sig bra likt världen,
när hon anställer sitt subtila korsförhör,
därför att han numera vill ödmjuka och
böja sig. Ty då vänder hon sig bort från
honom och förklarar för honom, att det är
otillåtet att misströsta, att det är mannens
plikt att hoppas och att verka, och att det
blott är med villkor att han fortfarande är
modig hon fortfarande kan älska honom.
Om hennes ord äro rätt tydda i denna
tolkning af dem, därom torde många sväfva
i ovisshet, ej minst denne recensent, ty
Molander har, lika väl som Ibsen, ja
kanske mer än denne, insvept sin mening i
ett gåtfullt dunkel. I talesätt, hvilka
stundom äro preciöst obegripliga, ut- eller
rättare sagdt invecklas Gertruds uppförande.
Skildringen af kroaternas framfart i
Pa-sewalk är författarens kulmen i yttre
framställningskonst och i historisk romanstil.
Det kan vara intressant att bredvid denna
framställning, som gör allt lefvande till den
grad, att man lägger bort boken gång på
gång för att ej öfverväldigas genom tortyren
att se i andanom detta gränslösa elände af en
hel stad, som prisgifves åt soldatesken —
det kan vara intressant att öppna en
historisk skildring, en på samtidas
berättelser hvilande faktisk redogörelse för
förloppet, t. ex. af Magdeburgs förstöring, färgrik
äfven den och där samma fakta af
djuriskhet konstateras — det kan erbjuda ett
särskildt intresse att anställa en jämförelse
mellan en sådan historiskt faktisk
framställning och en sådan som den Molander
här lämnat; man kan nämligen då finna
något af det, som behöfves för att göra
berättaren till diktare — nämligen
sympatien. Man får en inblick däri, hur
mycket mer diktaren ser än historikern, om
de också berätta ett och detsamma.
Molanders skildring är visionär, med andra
mindre högtidliga ord, han har känt med
människorna en och en, lidit deras kval,
hatat deras hat, när hoparna kommo
tågande genom staden, och han har sett
med deras stirrande vidöppna ögon på
spöksynen: helvetet på jorden, människor
som äro djäflar.
Molanders bok saknar den
psykologiska historiens intresse och spänningen af
ett djupt lifsförhållande mellan tvenne
människor. Just som Mathilda Roos’
ypperliga skildring »Helgsmålsklockan» är
äfven denna berättelse en de yttre
skildringarnas roman, men Molander har angifvit
en hel tidsålders lynnesart och har i vissa
kapitel behandlat det svårhandterliga
materialet med samma suveräna
öfverlägsenhet, som när skulptören formar den mjuka
leran med starka fingrar.
Fabelns sens moral är också uttryckt
med ovanlig och högtidlig kraft. När Wi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
